Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gatorna genomskära hvarandra, är den största i Palermo
och kallas Piazza Vicliena.
Den 27 maj på eftermiddagen var det nära nog folktomt
på Palermos gator, och minst lifliga voro de begge stora
pulsådrorna. Endast soldater och sbirrer förmärktes der,
springande om hvarandra. De näst föregående dagarne hade
rykten kringlupit om segrar, som de kungliga vunnit. Ena
dagen hade Garibaldi stupat på något slagfält; den andra
hade han, tillfångatagen, skjutits på stället; den tredje var
han hängd. Han var död, och det flere gånger. Men det
oaktadt hade han, tidigt på morgonen af den dag, som nu
var inne, visat sig med sina friskaror på Monte Pellegrinos
spets och Bagherias kullar. Då låg han öfver staden som
ett moln. Mot middagen hade molnet stigit ned, och allt
kungligt, som kunde fly, hade flytt för skyfallet. Detta
hade Palermo sett med egna ögon.
Och ännu rörde sig icke stadsboarne. Garibaldi
af-vaktade blott ett första utbrott inom staden för att rycka
in. Han visste, att ett utbrott var förberedt, och man
be-höfver ett sådant, när man med 2,000 man, hans dåvarande
styrka, vill intaga en befäst stad, försvarad af 25,000. Han
kände Palermos outsläckliga hat till sina förtryckare; men
kanske kände han ej, att det fanns en känsla starkare än
hatet, nämligen fruktan — fruktan för Maniscalco, högste
polischefen öfver hela Sicilien med Palermo till residens.
Flertalet af stadens befolkning trodde verkligen, att
Garibaldis uppträdande på höjderna och de kungligas flykt
endast voro scener ur en teatralisk föreställning, uppgjord
af Maniscalco, för att narra innevånarne till ett nytt
upplopp och deraf finna anledning till nya blodbad öfver
deras stad.
Maniscalco, alltsedan 1848 styrelsens högstbetrodde
man på ön, beskrifves som den värsta blodhund en despot
kan lössläppa på ett folk. Nära nog osynlig, och likväl
allestädes närvarande, hade han ett öra vid hvarje dörr och
ett öga i hvarje tapetblomma. Den minsta knystning eller
min af missnöje voro liktydiga med fängelse eller död. Det
fanns väl knappast någon familj på Sicilien, som under hans
styrelse icke burit sorgdrägt efter någon slägting, antingen
hängd eller lefvande begrafven i de af vatten halffylda
fängelsehålorna under Castello a Mare. Hans grymhet var
endast jemförlig med hans snikenhet. Rika familjer, om än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
