Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KN GARIBALDIS FÄLTKAM HAT.
227
de ryckt ned. Denna rörelse föreföll Medici alltför
systematisk för att vara naturlig, hvarför han genast gaf order åt
de sina att endast långsamt förfölja och dervid iakttaga den
möjligaste sammanhållning. Men denna order bröt sig mot
den gamla vanan att rusa framåt för att icke låta fienden
undkomma.
Men innan Medici hann förarga sig öfver denna
ohörsamhet mot bestämda order, såg han ett ogenomträngligt
moln af dam vältra fram mot hans högra flygel, och han
hörde tydligt dånet af hästhofvar bland vinstockarne. Vidare
såg han sina kompanier derstäder raskt sluta sig tillsammans
för att bilda fyrkant mot en väntad kavallerichoc. Men
just som fyrkanten var bildad, brast det annalkande molnet
löst, och skurar af kartescher vräktes mot fyrkanten.
Ögonblickligen beordrade Medici två kompanier från venstra
flygeln att ila till den högras hjelp, då han upptäckte ett
annat moln, som hvirflade fram mot den venstra med en
lika förfärlig nederbörd af eld och jern.
Det var som hade general Bosco dragit in både mage
och bröst för att desto längre kunna slå ut sina båda
armar, och i den stunden var det verkligen nära att fånget
blifvit fullt. Med förtviflan såg Medici sin linie stanna,
vända och sträcka foten till flykt, under det att mellan
luckorna i neapolitanarnes retirerande linie talrika och friska
reserver ryckte an, stormande framåt under hurrarop, som
redan klungo seger. Allt i denna stund hängde på ett
hår, stod på gränsen af en »panique», denna slagfältens
hvirfvelvind, lika oemotståndlig för hjeltar som för pultroner.
Medici, som kunde allt utom fly, förde småningom, men
beslutsamt, revolvern mot sin panna. . .
Men då . . . då hördes norrifrån ropen: »Evviva
Garibaldi!» och nu dånade öfver fältet diktatorns egen röst. Det
var hans artilleri Hvarje fot, den förföljandes såväl som
den förföljdes, var en stund liksom fastnitad vid marken.
Men snart satt en vinge, der niten suttit. Ty när den
välkända röda manteln syntes, rusande fram, en skogseld lik,
fyllande luften med rök och jorden med lågor, då kastade
sig hela neapolitanska hären in i den vildaste flykt.
Konungens general satte, icke revolvern för pannan, men
sporrarna i sin löddriga häst. Haynau’s lager släpade i gruset.
Men nutidens Epaminondas höll på att röna samma
öde som forntidens, eller att stupa midt i segerns famn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
