Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men hvarför skulle då herrn åtaga sig det?» sporde
hon med en knyck på nacken.
Jag blef flat, jag kunde naturligtvis icke säga
ko-arrendatorskan midt upp i synen, att det egentligen var för
att ligga i gröngräset och dricka oskummad mjölk, som jag
kommit hennes ladugård så nära.
Jag var nästan beredd på att taga min rensel på
ryggen och begifva mig till Stockholm, då en lycklig
händelse besparade mig detta obehag.
Reinhold fick nemligen messlingen. Han och jag hade
således något att skylla på, i fall det icke lyckades oss att
uppfylla den obevekliga moderns alla anspråk.
Jag kände mig nu fri för någon tid och ville använda
min frihet.
Jag hade ännu icke haft tillfälle att besöka grannarne,
änskönt några af dem varit på Nora och dervid bedt mig
»helsa på», »icke glömma bort sig», ord, som man vid
min dåvarande ålder alltid tager för kontant.
En rik sotareålderman från Stockholm egde då
Vestervik, beläget vid Edsvikens täcka strand och en fjerdedels
mil från Nora. Längre bort vid samma strand ligger det
vackra Sjöbérg, vid den tiden bebodt af en arrendator.
Jag beslöt äta frukost på Vestervik och middag på
Sjöbérg, hvarefter jag skulle taga vägen förbi Danderyds
prestgård, der jag alltför väl kunde spisa qvällsvard, innan
jag fortsatte den långa omvägen hem till Nora.
Jag tog med mig herr Grönlunds ständigt oladdade
bössa. Det var så romantiskt att gå med bössa i skog och
mark. Om det funnits pistoler, hade jag tagit dem med.
Så rustad begaf jag mig till Vestervik, erinrande mig
under vägen, att gästfriheten var en af det gamla nordens
mest egendomliga dygder.
Jag kom utan äfventyr fram, beundrande vid mitt
inträde på gården morgonsolen, som lyste så grant öfver den
gula hufvudbyggningen, och lyssnande med förtjusning till
vindens sus i en liten löfsal nära ingången.
Jag tog för gifvet, att jag skulle äta frukosten i den
vackra löfsalen, och inträdde hurtigt i förstugan, öppnade
der en dörr och befann mig i ett snyggt, rymligt kök.
I köket satt en äldre qvinna och fjällade några
försvarligt stora aborrar. Denna syn ökade min glädje, emedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
