Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ögon talade troligtvis för min oskuld, ty hon tackade mig
och syntes något tröstad af mitt deltagande.
Rättvisan fordrar dock erkänna, att en af de tre äfven
nalkades, tillbjudande sin hjelp. Men hon ryste till och
uppgaf ett rop af fasa, liksom hade en giftig orm krälat
mot hennes fot.
Dryckeskämpen stannade, frammumlade några otydliga
ord, vände sig om och återvände till sina bröder. Han
fick ej försona något af hvad han brutit. Det var ett
straff mer.
Jag hade visserligen för mina år rätt mycken
kroppsstyrka; men ännu är det mig en gåta, huru det var mig
möjligt att utan annat biträde än af denna snyftande och
i alla leder skälfvande flicka kunna bära en så tung börda
ända till prestgården. Slutligen kommo vi dock dit.
När vi gingo öfver gården, styrande kosan mot en
mindre flygelbyggnad, varseblef jag på trappan till sjelfva
pastorshuset tvänne äldre qvinnor, ordvexlande med
hvarandra och så upptagna af sitt gräl, att de icke
varseblefvo oss.
Jag fick sedermera veta, att dessa begge qvinnor voro
kyrkoherdens hustru och syster, och att äfven de voro
slafvar under samma olyckliga passion, som förstört mannens
och broderns hela anseende och lycka. Det var ett
förskräckligt hus den tiden, pastorns hus i Danderyd.
Sedan prestdottern och jag inburit hennes fader i den
lilla flygelbyggningen och lagt honom till sängs, tog jag
afsked och gick. Dottern följde mig till grinden. Under
vägen sade hon till mig:
»Det är blott de tre sista åren min stackars far varit
så. Innan vi flyttade till Danderyd, var han rektor i en
högre lärdomsskola och då älskad och värderad af unga och
gamla. Då var det en lycklig tid! Om aftnarne, när han
efter slutadt arbete kom hem, tog han mig och min äldre
bror, som då lefde, på knä, och ofta hörde jag honom
säga, i det han smekte oss: »En skollärare borde alltid
sjelf ha barn för att kunna vara rätt öm och fördragsam
mot andras.» Men det fick inte alltid vara så. En yngre
man, som vederbörande ville ha fram, skulle bli rektor,
och min far måste mot sin vilja emottaga detta pastorat.
Ovanan vid presterliga göromål, förödmjukelsen att i nästan
allt behöfva fråga andra, i förening med fruktan att icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
