Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spridde sig kring hela den öfriga verlden, hade han
troligtvis aldrig utgifvit den.
Visserligen spädde man flitigt på med riddarromaner
och dylikt; men röfvare och riddare voro ju till ursprung
och bragder ungefär desamma. Helst valde man dock de
odubbade banditerna och läste dem omåttligt ända till dess
Walter Scott med vingen af sitt ädlare snille fläktade bort
den förskämda smaken och öppnade nya rymder för
ungdomens vetgirighet och fantasi.
Det var icke stort annat än röfvarromaner jag den
tiden hade att bjuda mina vänner i Danderyd på.
Läsecirkeln ökades småningom med klockarens måg, länsmannen
i trakten, och hans hustru, ett mildt väsen, samt en afsatt
häradsskrifvare, hvilken likväl skröt med att han hade
kunglig fullmakt.
Länsman Tunström, en lång räkel med skarp fysionomi,
ansåg sig, å dragande kall och embetets vägnar, böra taga
sbirrernas parti, men f. d. häradsskrifvaren försvarade alltid
röfvarne, och länsmannens hustru tycktes icke heller luta
åt den lagliga myndighetens sida.
Länsmannen gälde dessutom i trakten som en vitter
auktoritet. Han klämde obarmhertigt till alla, öfver hvilka
han hade något välde; men deremellan skref han vers, i
synnerhet på namns- och födelsedagar. Jag läste ett poem,
som han skrifvit och tillegnat sin hustru på Kristinadagen,
samma sommar jag vistades i Danderyd. Jag erinrar mig
några af dessa verser och meddelar dem som prof på
länsmannens poetiska ådra. De lyda så:
»Kristina, O maka! tag versen emot
På denna högtidliga dagen!
En krans utaf blommor se här för din fot,
Löfkojan, konvaljen, prestkragen.
För maken, som sträfvar för Krona och Län,
Bereder du dagar så ljufva,
Och bördor så tunga och hårda som sten
Du drar från hans skuldra, O dufva!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
