Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Som han sjöng melodien på detta recitativ den ena
gången något olika den andra, misstänkte mången, att
klockaren sjelf var den sannskyldige kompositören, hvilket
också icke heller må läggas honom till last; ty hvad han
sjöng, sjöng han vackert och med känsla.
Att tyskarne verkligen blifvit frie, derom var han
fullt öfvertygad, ehuru det förvånade honom, att Ryssland,
Sveriges dåvarande bundsförvandt, kunnat strida för
friheten.
Föreningsakten mellan Sverige och Norge satte honom
många myror i hufvudet. Han hade svårt att reda,
huruvida det var Sverige som hade fått Norge eller Norge som
fått Sverige, men ansåg allt som händt för det bästa.
Han visste ganska väl, att Sverige vid samma tillfälle
förlorat Pommern och Rügen, men trodde, att denna olycka
var en försynens skickelse som drabbat Sverige enkom för
dess synders skull, såsom för bränvinssupandet med mera
sådant.
Om Finland talade han sällan, men så mycket mera
om sin orgeltrampare, född finne och en verklig tjurskalle,
hvilken, när det föll honom in, kunde midt i en psalm
öfvergifva trampen, så att klockaren utan ackompanjemang
måste skrika sig hes till dess det behagade den oefterrättlige
finnen att åter sätta foten på trampen.
Klockaren var af den tanken, att en konung alltid
borde se ut som Carl Johan. Han borde ha mörka,
blixtrande ögon och lång, krokig näsa. »En svensk trubbnos
skulle icke duga till konung i Sverige», voro hans ord.
Han ansåg det icke för något fel att konungen var
obekant med svenska språket.
»Hvarför skulle icke konungen öfver ett så litet land
som Sverige få tala fransyska,» frågade han, »när den högste
konungen öfver all verlden, enligt gamla testamentet, endast
talade hebreiska?»
Han fann det mera högtidligt, mera liknande oraklernas
mystiska talesätt, när konungen talar ett språk som folket
icke begriper.
Liksom jag och alla andra, var han en stor beundrare
af Carl Johans hjeltedater och tycktes väl bevandrad i alla
de broschyrer som den tiden utgåfvos rörande f. d.
Frankrikes marskalk och dåvarande Sveriges konung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
