Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var visserligen afton och mycket mörkt ute, men
han kunde likväl genom rutan se och igenkänna ansigtena
på de personer som stodo utanför och blickade in i den rikt
upplysta salen. Det var folket som väntade på ceremoniens
slut för att sedan få se bruden.
Bland dessa ansigten, hvilka alla tryckte sig så nära
rutan som möjligt, var det ett, som klockaren minst af alla
denna dag och på detta ställe väntat sig få se. Det var
Karins ansigte.
Klockaren erfor genast en obehaglig känsla; men som
han tyckte att ett något trotsigt småleende för tillfället
lägrat sig öfver flickans anletsdrag, egnade han ingen vidare
uppmärksamhet deråt, utan återvände till de öfriga
personerna i salen.
Sedan ceremonien med lyckönskningarna väl försiggått,
öppnades salsdörren för det ute väntande folket. Folket
insläpptes, och bruden, omgifven af sina fyra brudtärnor,
hvardera med ett brinnande talgljus i hand, hvilket då var bruket,
visade sig stolt och lycklig för den begapande mängden.
Klockaren mönstrade noga de beskådande; han fruktade
att Karin kunde vara bland dem, och att hennes
uppträdande derstädes icke kunde vara behagligt för någon, var
klart som dagen. Men hon fanns icke derinne.
Händelsevis kom han ånyo att närma sig samma
fönster, vid hvilket han nyss förut stått. Då såg han blott ett
enda ansigte utanför rutan, och detta var återigen Karins.
Men det trotsiga småleendet hade försvunnit och lemnat
rum för ett uttryck så hemskt, att klockaren ovilkorligen
vände sig bort, gripen af en känsla som genomisade honom.
Då han icke ville störa den allmänna glädjen genom
att meddela någon den syn han sett och den tryckande
känsla han deraf erfarit, teg han och sökte slå bort sina
dystra tankar.
Dansen skulle börja och Malm fattade sin fiol; ty
Sebastian Bachs efterföljare spelade äfven musik till dans
vid dylika tillfällen som det närvarande.
Han drog med stråken ett tag öfver strängarna för
att pröfva om någon af dem sjunkit.
Då och i detsamma fyldes hans öron af ett skrik så
gällt, och vildt, att han ögonblickligen sänkte stråken och
rusade till fönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
