Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det för-först-ås!»
»Det är väl ett gammalt muskedunder, som man måste
fyra af med lunta,» sade fanjunkaren, tog ned bössan från
väggen och öppnade fängpannan.
»Åh, den går an, ser jag,» tillade han, ställande bössan
nära dörren; »och nu rolig natt, du krona bland alla
klockare! Kommer du någon gång till Sörmland, så vet du hvar
du har mej... Helsa hustru din, tacka henne för vattnet,
glöm aldrig din gästfrie gäst och dröm i natt om konungen
och påfven!»
Derefter gick fanjunkaren.
Malm ville följa sin nye bror, men det började gå
omkring för honom, så att han måste stödja sig mot
skänken. Han strök sig med handen öfver pannan och
ögonen.
Men hur han stryker, kan han ej frigöra sig från de
underliga syner, som framställa sig för hans stirrande blick.
Han ser sina gamla furumöbler flytta sig från den plats
de i åratal så troget försvarat; han ser stolarna artigt taga
af sig dynorna och helsa på bordet, som i sin ordning tager
af sig skifvan och lika artigt helsar på stolarna; han ser
det gamla skänkskåpet skrida från dörren fram till
kakelugnen, der framplocka sina knifvar och gafflar samt
upptrafva dem i eldstaden, liksom ville det göra en brasa på
dem; han ser till och med sitt gamla stadiga klaver göra
kullerbyttor, likt en gatpojke, och sträcka sina fyra ben
mot taket.
Slutligen ser han äfven en engel komma ur
sängkammaren, sväfvande fram i salen mot det ställe der
han står.
Engelns armar och hals äro som af den renaste snö
och en hvit fotsid kjortel omgjordar hans länder.
Hans hjessa är betäckt med hvitt veckadt tyg, som
prunkar med de rikaste spetsar, och i handen bär han en
hvit skål, skinande som silfver.
Engeln sätter skålen till klockarens mun och denne
dricker derur, och hvad han dricker smakar som den sötaste
mjölk.
Derefter tager engeln honom om lifvet, leder hans
stapplande steg och försvinner med honom.
Det är slut på alla syner, alla ljus äro släckta i
klockarens gård, allt är natt och hvila.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
