Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ack, låt oss inte längre tala om det der lapprit,»
bad Petter, »jag har nu något helt annat att språka med
er om, och det var derför som... som jag gick emot er.»
»Och hvad kan det vara?»
»Jo, jag hade i dag ett ärende bortom Ensta,» började
nu Petter, »och kom händelsevis att gå förbi kommissarien
Brodéns gård, som ligger i skogen.»
Petter kände vid sin arm en sprittning i hennes.
»Just som jag hade gått förbi,» fortfor Petter, »hörde
jag mitt namn ropas, och när jag stannade, vändande mig
åt det håll hvarifrån ropet kom, såg jag kommissarien, som
med en vink lät förstå att han ville tala med mig. Jag
gick då till honom, han bad mig följa sig upp i det röda
huset, hvilket jag också gjorde.»
»Har ni förut varit hos honom?» frågade Aurora något
oroligt.
»Åhja, ett par gånger förut och äfven då på hans egen
begäran, ty gerna och af mig sjelf går jag ej dit. Folket
här på landet tror, att han är svartkonstnär eller hvad det
kallas. Jag tror inte på sådant skrock, men har ändå hyst
en viss fruktan för honom. Men från i dag har jag fått
en bättre tanke om den gamle kommissarien.»
»Nå, var god och fortsätt, i fall hvad ni vill berätta
är roligt att höra,» yttrade flickan med en viss ängslan;
»jag tycker inte om hemska historier, och Maja Lisa har
omtalat många sådana om denne besynnerlige man.»
»När jag kommit upp i hans rum, frågade han mig
om jag var personligen bekant med det unga fruntimmer,
som någon tid hållit till på Ensta.»
»O himmel! Det var då om mig han talade!» ropade
flickan.
»Sedan jag naturligtvis med ja besvarat denna fråga,»
fullföljde Petter, utan att låtsa höra hennes utrop, »gaf han
mig tillkänna, att samma unga fruntimmer i går besökt
honom och lånat femtio riksdaler på ett par örhängen med
rosenstenar.»
Petter, ehuru han ej såg, kände dock att hans dam
blossat upp i ansigtet, äfvensom att hennes arm darrade,
men han fortsatte dock sin berättelse:
»Derefter förklarade kommissarien, att han, efter den
unga damens bortgång, genast ångrat att han mottagit
denna pant, hvars aflemnande synbarligen hade bedröfvat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
