Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela hans utseende var så hopplöst förtvifladt, att det
påminde om den olycklige, som i Hoffmans fantastiska
berättelser fåfängt söker sin förlorade skugga.
Den beskedlige klockaren, glömmande för tillfället sin
gästs framfarna lif, kände i denna stund endast deltagande
för en så fullständigt förkroppsligad bild af olyckan.
»Herr kommissarien har säkert varit mycket sjuk,»
yttrade Malm, sedan han bedt sin gäst sitta.
»Är det mig möjligt att få tala några ord i enrum
med herr Malm?» var den fråga, hvarmed kommissarien
besvarade klockarens.
»Det är det visst.»
»Och ingen lyssnar på oss härinne?»
»Ingen... min hustru och mitt arbetsfolk äro
sysselsatta i trädgården.»
»Och ingen skall störa oss?»
»Nej... men var god stig in i mitt lilla skrifrum, så
äro vi fullt säkra.»
Malm förde sin gäst in i skrifkammaren och stängde
dörren efter sig.
Värden och gästen togo plats bredvid hvarandra på
en soffa.
»Jag har blott sett och högst litet talat med er,»
började kommissarien, »men har hört så mycket mera, och
hvad jag vet sannt vara, är att ni är en hederlig och
rättskaffens man.»
Ett godt vitsord, äfven från en dålig menniska, smakar
aldrig illa, om man också föraktligt låtsar dra på munnen
deråt.
Ofta nog är menniskan mindre tacksam mot de goda
för det goda de göra, än mot de onda för det onda de
icke göra.
»Jag hade med tanken på min ålderdom,» återtog
kommissarien, »i tid samlat en liten förmögenhet, ty jag vet
ingenting bedröfligare än en ålderdom i armod.»
»Nå väl?»
»För tvänne månader sedan motsåg jag med lugn mina
kommande dagar och alla de vexlingar de kunde bära i sitt
sköte... men nu...»
»Men nu?»
»Nu är utsigten förmörkad, och snart har jag ingenting
att lefva af!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
