Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
en dag, och den skall likväl ändå haka sig fast vid väldet
med sina qvinnors händer.
Värden och hans unga gäst umgingos redan så förtroligt,
som om de länge varit bekanta.
En sanning är det ock, att förtrolighet hastigare
uppkommer mellan personer af olika samhällsställning än
mellan folk af lika, förutsatt likväl att de stå på ungefär
samma bildningsgrad. De anse sig icke ha något att befara
af hvarandra.
Icke hade fröken Marie Louise vågat emottaga så många
buketter af en grefve eller baron i Stockholm, och för allt
i verlden skulle hon icke ha visat sig för en sådan herre
med sin stora musch på näsan. Men hvad var det värdt
att besvära sig för en byggmästare på landet?
Dessutom gör det första minnet af en nyss öfvergången
fara menniskor alltid något spakare och naturligare,
åtminstone så länge plåsterlapparne sitta qvar.
Hvad vår hjelte beträffade, gick hela hans sträfvan ut
på att roa den unga flickan, utan ringaste afsigt att söka
behaga henne.
Troligt är att han, i likhet med andra ynglingar, äfven
haft sina förföriska drömmar. Hvilken yngling har ej någon
gång i sin dröm vandrat vid en underskön prinsessas sida
— fröknar och mamseller äro icke nog för en dröm —
gått med henne öfver blommande fält vid randen af
sorlande bäckar? Huru ofta har han icke låtit henne falla i
den brusande strömmen för det nöjet att få dyka efter
henne, och sedan låtit henne rulla utför klippans brant, för
att sjelf få rulla efter till hennes kunglig höghets räddning?
Någon gång i vårt lif ha vi alla varit lika goda rojalister,
färdiga att offra oss för diademet, naturligtvis i det hopp
att sjelfva få dela det.
Men man vaknar snart ur den drömmen, likasåväl som
ur andra. Blir man sedan klokare? Säkerligen. Blir man
lyckligare? Möjligtvis. Men gladare — det blir man aldrig.
Fröken *** var en härlig frukt, men den satt för högt
i kronan på samhällets klippta träd för att kunna plockas
af Konrad Pettersson, så reslig och stark denne än var.
Detta skulle han ha sagt sig sjelf, i fall han kommit
att tänka på den saken; men det var just det han icke
gjorde, och derför var han lika obesvärad som den
högadliga damen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
