Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ett ordspråk säger: »Att vara tokig för rolighets skull,
det är att vara klok; men vara tokig och aldrig vara glad,
det är tokars lag.»
Ändtligen stod Bergatoken på benen och frågade, utan
att vara det ringaste andtruten:
»Kanske det roar fröken att slå ett parti käglor?»
»Slå käglor!» upprepade hon, hoppande af glädje.
»Finns det också käglor? Ack, låt mig en gång försöka det!»
Ungresen förde sin dam till en ovanligt lång kägelbana
vid en annan sida af trädgården. Han fattade ett ofantligt
ekklot, ty han ville naturligtvis först visa sin patriciska
discipel, huru hon borde bära sig åt i detta plebejiska spel.
»Men fröken måste resa upp käglorna, det kan inte
hjelpas,» sade han.
»Ja visst, ack hvad det var roligt!» jublade hon, ilande
lätt som en fågel till andra ändan af kägelbanan.
Mästaren började sina lektioner. För att icke omnämna
bataljonerna, hvilka voro en småsak för honom, må vi blott
omtala, att han kunde fälla alla de kringstående åtta
käglorna utan att röra kungen.
Det var vackert, det var konstitutionelt.
Men han kunde äfven med ett mindre klot träffa
kungen utan att röra en enda af hans hofmän.
Det var just inte så konstitutionelt; men nog var det
aristokratiskt.
Marie Louise hade mycket att göra. Glad och yster
som ett barn, for hon bland käglorna, ofta sopande omkull
dem med sin klädning, och fick hon dem ändtligen på benen,
så stodo både kung och hofmän på sned, än åt höger, än
åt venster, liksom yra i hufvudet.
Men var det väl underligt? De hade ju Amarantens
drottning midt bland sig.
Nu byttes rollerna. För att minska afståndet,
uppstälde mästaren käglorna midt på banan och bjöd derefter
sin discipel ett mycket mindre klot, men poleradt och blankt
som en spegelkula.
Klotet, uppfångande den unga flickans bild, blef
naturligtvis ännu vackrare.
»Men jag begriper aldrig,» anmärkte mästaren, »hur den
der lilla svarta ebenholzbiten kommit in i mitt nya klot.»
Klotet återspeglade nämligen lika troget den svarta
muschen på hennes näsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
