Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Är ni ond på mig, herr Pettersson,» frågade hon,
»för det jag afbröt er vid bordet?»
»Ack nej, tvärtom!» svarade han. »För det, liksom för
så mycket annat, står jag i största förbindelse hos fröken...
Det hade just anstått mig att...»
»Ni missförstår mig, min herre,» afbröt hon honom;
»det anstår hvarje hederlig man att taga den frånvarandes
parti... men Argus, tänker jag, reder sig nog sjelf, och det
är alldeles icke nödvändigt att skaffa er ovänner...
Emellertid var det beskedligt af er att lyda min vink... Var nu
god och följ mig ut i salongen; några fruntimmer från
grannskapet ha kommit hit, och dem måste ni hjelpa mig
att roa.»
De följdes ut i salongen, der värdinnan presenterade
honom för några äldre nåder och deras döttrar.
Klokt och på vördnadsfullt afstånd öppnade han
samtalet, med de äldre nåderna först, och berättade mycket som
kan vara roligt att höra på den enformiga landsbygden.
Till tacksamhet derför ledde nåderna samtalet in på
byggmästarens eget fack, hvilket otvifvelaktigt måste smickra
den unge arkitekten.
De frågade honom till råds om bästa konstruktionen
på hönsburar, något som man icke gerna kan tala om med
dem som ha sporrar.
De språkade jemväl om burar för lefvande orrar, om
hundkojor så inredda, att moppe, utom sin vanliga
sängkammare, kunde ha sitt särskilda mottagningsrum för
främmande moppar.
Arkitekten utlofvade ritning både på koja och bur, och
alla voro de glada.
Under tiden hade fröken Marie Louise öppnat
fortepianot. Utan att låta be sig, utförde hon det ena solostycket
vackrare och briljantare än det andra.
Hon sjöng Armidas stora aria, men hon sjöng äfven
Nordbloms sånger, hvilka nyligen kommit ut och ljödo
öfver landet.
Nordblom har haft sin glänsande tid, liksom Lindblad
sin och Wennerberg sin. Många heroer falla redan under
de första scenerna af konstens härliga skådespel, och få äro
de som, i likhet med Bellman, skola hålla ut till den sista.
Men det är dock skönt och afundsvärdt att en gång
ha haft sin scen, från hvilken man beherskat sin publik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>