Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i de tre hjelmarna öfver vår vapensköld; jag tror mig se
plymerna svaja på en enda ofantlig likvagn.»
»Det der briljanta partiet skulle bli en behaglig
öfverraskning för dina öfriga slägtingar och vänner,» anmärkte
grefven, som icke det ringaste tycktes hågad att ingå i
några svaromål rörande det förflutna.
»Mina slägtingar och vänner få någonting att tala om
i veckor, månader, ja, kanske hela året,» svarade Marie
Louise; »men när de en dag se mig vid min värdige mans
arm, när de bli vittnen till den oföränderliga ömhet och
kärlek han egnar mig och när de läsa lyckan och sällheten
i min blick, då skola de i själ och hjerta afundas mig mitt
öde, liksom jag i själ och hjerta skall beklaga deras.»
»Men det kunde hända byggmästar Pettersson och hans
fru den surprisen, att, när de göra visit hos hennes
slägtingar, betjenten i tamburen möter dem med den
underrättelsen, att hans husbondfolk inte tar emot.»
»Jag skall lätt trösta mig med den öfvertygelsen, att
en hustru har vida vackrare bestämmelser än att pryda
väggarna i en salong... Och hvad mina vänner angår, så...»
»Jag har lyssnat till dina galenskaper,» inföll grefven,
»och du måste medge att mitt tålamod är gränslöst.»
»Ack, att jag finge medge detsamma om min fars
kärlek!»
»Jag har alltid sagt, att man aldrig borde ha barn,»
yttrade grefven, resande sig upp från stolen; »vi föra dem
in i verlden, de jaga oss derutur... vi ge dem lifvet, de
ge oss döden... Må det derför vara sista gången jag hör
något dylikt ur din mun!»
»Ni har gifvit mig lifvet, min far!» sade Marie Louise;
»gif mig äfven lyckan, ty hvad är lifvet utan den?»
»Jag har då ett riktigt helvete i mitt hus!» ropade
grefven, i det han slog sin pipa i bordet så att det stora
sjöskumshufvudet sprang i stycken.
»Mitt piphufvudl Mitt nya och dyrbara piphufvud!»
suckade grefven, uppsamlande styckena.
»Ni sörjer öfver ett krossadt piphufvud, men icke öfver
att ni förkrossar er dotters hjerta!... O, min gode, min
älskade far!» utropade Marie Louise, »haf förbarmande med
mig... Jag kan inte lefva utan honom, min första kärleks
föremål... Här är jag intet, en död varelse blott, ty hela
min själ är hos honom!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
