Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Berättelser efter klockaren i Danderyd ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ifrån Carl XIII:s torg tog han vägen till
Ladugårdslandet och stannade utanför ett trähus vid Styrmansgatan.
Han gick in i detta hus, öppnade en dörr till
bottenvåningen och befann sig i en lappskräddares fattiga hem.
Lappskräddaren satt på sitt bord, arbetande på en
gammal rock, medan hustrun i ett gammalt skåp insatte några
spräckta porslinstallrikar, hvarpå middagsmåltiden nyss varit
serverad.
Mannen och hustrun syntes glada öfver den unga herrns
ankomst och framsköto med förenade händer en stol åt
honom. Men han satte sig ej.
»Är sjökaptenen hemma?» frågade han.
»Nej,» svarade lappskräddaren.
»Men han brukar ju komma hem till middagarna?»
»Jovisst, men i går, när herrn var här, kom han inte
hem förrän sent på natten... Han hade säkert tappat mycket
på spel, för han höll ett grufligt väsen när han kom hem.»
»Men frun, förmodar jag, är hemma.»
»Hon, den stackarn, är nog hemma,» svarade
skräddarens hustru.
»Och hur är det med henne i dag?»
»I dag har det också varit ett rysligt huserande der
uppe,» upplyste hustrun.
Byggmästaren lade på skräddarens bord några af de
gamla riksgäldsettorna och gick.
Men han gick ej ut genom porten, utan en trappa högre
och inträdde i en temligen snygg våning af tre rum. Men
af möbler återstod icke mer än det allra oumbärligaste.
Värdinnan satt vid ett bord, skälfvande som en sjuk
dufva och betäckande en del af ansigtet med sin ena hand,
medan armbågen hvilade mot bordet.
Det var icke mer än sex år sedan vi första gången
sågo henne på vägen mellan Gribbylund och Ensta. Då var
hon den nya morgonrodnaden.
Men långt innan den nya Aurora hann vesterns port,
var hennes stolta char slagen i stycken, och det lågande
spannet hade sörjande skenat sin kos.
Man hushållar ofta rätt illa med sin ungdoms rika
kapital och stannar slutligen på en förfärlig restlängd.
Sedan denna förr så vackra qvinna i den ena roflystna
och kalla handen efter den andra qvarlemnat sin ungdoms
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
