Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Kanske vi uppskjuta till en annan gång,» menade den
svarte, i det han, låtsande den största likgiltighet, gjorde
min af att vilja ställa stegen tillbaka; »det är dessutom så
välsignadt kallt, att jag verkligen fruktar ni skadar er helsa
med att längre dröja häruppe... Som sagdt, min ädle vän,
låt oss uppskjuta saken till längre fram och gå ner... ni
behöfver hvila och lugn... I morgon natt eller någon annan,
som Gud ger, kunna vi, om det så behagar er...»
»Nej, nej!» ropade gubben. »Hvem ansvarar för att
jag lefver till morgondagen!... Tänk om jag skulle dö,
utan att dessförinnan ha visat hvar jag hade förvarat...
O, det vore rysligt om de skulle falla i ovärdiga händer!»
»Ack ja... ni skulle ej få ro i grafven, och tanken på
denna olycka skulle förbittra er salighet i fader Abrahams
sköt... Men dröj inte längre!... Jag fruktar för er helsa...
hör hur vinden piper i knutarna!»
»Ja, raskt till verket!» yttrade gubben med fast röst.
»Ställ stegen... ställ den emot... emot femte takstolen...
den femte från norr.»
Gubben drog djupt efter andan. Troligtvis kostade
det mycken ansträngning för att få fram denna vigtiga
hemlighet.
Den svarte mannen hörsammade skyndsamt tillsägelsen,
och som lyktans sken i detsamma föll på hans hufvud,
kunde vår hjelte i trappan lätt se det utbrott af vild glädje,
som röjde sig i skrymtarens anletsdrag.
»Håll nu med fast hand i stegen, medan jag går upp,»
beordrade gubben, som derefter satte sina skälfvande ben
i rörelse uppför stegen, under det hans följeslagare stödde
den med venstra handen och med den andra höjde lyktan
högt öfver sitt hufvud.
Dock behöfde han icke uppstiga mer än till hälften
förrän han beqvämligen kunde med händerna nå takstolen.
Några minuter fingrade gubben på den med högra handen,
under det han med den venstra fattat tag i en af stegens
öfversta pinnar. Men när slutligen den högra handen
sänkte sig, medföljde en stor, svart plånbok, hvilken, på
en vink af gubben, den svarte mannen mottog.
»Öppna plånboken, min dyraste broder, och ge mig
lyktan,» tillsade kommissarien.
»Jag har öppnat den, min ädle vän!» tillkännagaf den
svarte med en röst, hvaruti vår hjelte i trappan trodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
