Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den enda beröring, han sedan den natten haft med sin
farbror, bestod deruti, att han kort derefter skickat till
gubben en biljett med inneliggande två rdr banko, som den
svarte utlagt åt skjutsbonden. Likväl var det nu hans
bestämda afsigt att denna dag begifva sig till Kråknästet, för
att framlemna ett nytt bref från fadern, hvilken, uppretad
öfver det sätt hvarpå ynglingen emottagits, först ämnat skrifva
till sin kära broder ett bref, fullt af dessa kärnuttryck, som
en gammal krigsbuss icke gerna kan ha brist på, men, vid
underrättelsen om den der ovanliga takstolen, justerat sitt
beslut och låtit beqväma sig till den allra höfligaste och
mest broderliga skrifvelse, i tanke att derigenom komma
icke mindre brodershjertat än besagde takstol något närmare.
Klockan slog tolf i stadens kyrktorn när vår notarie
steg upp från skrifbordet och, med faderns bref på fickan,
lemnade sin kammare. Det var en dag i slutet af februari,
rätt kall och blåsig, hvarför notarien, som var klent, ehuru
efter sitt stånd ekiperad, hade de största skäl att påskynda
sina steg, hur motbjudande än den långa promenaden
föreföll honom. Också dröjde det icke länge förrän hans fot
trampade den Nya vägen och hans ögon upptäckte södra
knuten af Kråknästet. Men ögonen upptäckte äfven
någonting annat, som han förut ej blifvit varse på Nya vägen,
nämligen hackadt granris, hvars ljusröda barr myste så
högtidligt ur den bländhvita snön.
Det klack till, såsom det heter, i notariens bröst
och klack ännu mer då han fann att granriset förlorade
sig i portgången till Kråknästet. Det var då lik i huset,
men hvems?
Tre personer voro att gissa på: kommissarien,
hushållerskan och hennes dotter Ellen, hvilken sistnämnda vår
notarie, till föga heder för sitt hjerta, knappt erinrade sig.
Deremot kom han ganska väl ihåg takstolen med
bankosedlarna och diamanterna.
Han stannade således icke länge i qvalet, utan tog för
gifvet, att granriset icke kunde gälla någon annan än
farbrodern. Men på samma gång rann den svarte honom i
minnet, och detta gjorde honom något vemodig. Att man
icke gerna sörjer en snål och obarmhertig farbrors död,
helst om denne efterlemnar förmögenhet, är förlåtligt.
Vår notarie inträdde i farstun, och då han fann nyckeln
sitta i dörren till hushållerskans rum, tog han sitt parti
och gick in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
