Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medan denna monolog hölls utanför, inträdde notarien
Rollin i den på nedre botten belägna ruskiga kammaren,
hvilken beboddes af mamsell Sahlén och hennes
fjortonåriga, numera faderlösa, dotter. Mor och dotter skyndade
under glädjebetygelser emot den unge, treflige gästen, som
snart tog plats på den eländiga soffan mellan dem båda,
bildande de på detta sätt en förtrolig grupp.
Samtalet rörde hvarjehanda ämnen, synnerligast det
som hade afseende på Ellens framtid, öfver hvilken modern
röjde mycken oro, ehuru vår notarie fortfor att bedyra,
att så länge han lefde, skulle ingen nöd gå på familjen.
Förmodligen visste den stackars modern, hvad för öfrigt
hela verlden vet, nämligen, att ingen har så lätt för att
vilja och lofva göra godt, än den som ingenting har.
Derefter kom man in på kapitlet om den aflidne kommissarien
och det förhållande, hvaruti Ellens mor stått till honom,
och hvilket af henne och notarien afhandlades på det, med
anledning af dotterns närvaro, mest grannlaga sätt.
Mamsell Sahlén hade i tjugu års tid lefvat tillsammans med
kommissarien, ett samlif, som, till följd af hans gränslösa
girighet, varit det mest förtryckande och outhärdliga man
kan tänka sig, men från hvilket hon likväl icke velat slita
sig, emedan hon alltid hoppats, att kommissarien, som var
rik, skulle göra något för betryggandet af hennes och deras
gemensamma barns framtid.
»Men är ni då viss på, att min farbror verkligen var
så rik som ni föreställer er?» frågade Konrad, som icke
rätt visste hvad han skulle tänka om det besynnerliga
testamentet och den ännu besynnerligare förvandlingen af
skatten, hvars verkliga tillvaro numera började förefalla
honom nästan som en dröm.
»Ja, jag är viss på att han var mycket rik,» svarade
Ellens mor, »ty på den tiden han tjenstgjorde i banken
var han kommissionär för en mängd lånesökande från
landsorten. Derigenom förtjenade han ofantligt med penningar,
ehuru ej alltid på så ärligt sätt, ty nog hörde jag många klaga
öfver, att han tog för sig mera än han hade rättighet till.»
»Ni tror då, att han lemnat efter sig så stor
förmögenhet som testamentet antyder?»
»Ja, det tror jag fullt och fast.»
»Och att han hade allt förvaradt i det der gömstället
på vinden?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
