Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kråknästet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landshöfding lycklig... Emellertid fanns förmögenheten, och din
mor ärfde henne, såsom jag förmodar, på ett fullkomligt
lagenligt sätt?»
»Ja, och mamma var hennes enda arfvinge... Men i
den mån jag blef äldre, började jag alltmer begrunda både
det ena och det andra... Jag började sammanställa det
mystiska i min mosters rikedom med den ifver, hvarmed
mamma efter hennes död sökte komma ifrån Sverige, och
hennes obenägenhet för återresan dit... När jag dertill
lade hennes beständiga oro och fruktan för Olenius, då...
då, vet du, rann mig i minnet den der skatten, som...
som...»
»Ah, du säger något!» utbrast Konrad, i det han steg
upp och började mäta golfvet med stora steg; »min gamla
aning, min gamla aning!»
Vår hjelte hade nämligen för fem år sedan eller strax
efter farbroderns död och då den der metamorfosen med
skatten inträffade, verkligen haft en viss aning, trots
mamsell Sahléns mästerliga spel. Ju mera han införlifvade sig
med minnet af det förflutna, desto tydligare blef allt som
förr endast dunkelt föresväfvat honom, och sjelfva det
spöklika qvinnohufvudet, som han den märkvärdiga natten sett
på vinden, började antaga en naturligare form och med
denna äfven vinna någon likhet med det hufvud, som i
lifstiden tillhörde Ellens moder.
»Om det nu förhåller sig så, hvad bör jag göra?»
frågade Ellen, äfven uppstigande och närmande sig sin kusin;
»kan väl jag, som nu besitter denna stora förmögenhet,
behålla den?... Är det inte min skyldighet att öfverlemna
den till magister Olenius?»
»Till magister Olenius? Till den der svarte djefvulen!»
ropade häradshöfdingen; »nej, det ska vi akta oss för...
nej, jag tackar allra ödmjukast!»
Man finner deraf, att den gode kusinen icke var en
af dessa absoluta dygdehjeltar, hvarpå romanerna ha så god
tillgång. Men han angaf äfven sina skäl, och dessa voro:
»Ser du, min goda flicka, för det första är ingen mer
berättigad till din faders förmögenhet än du, och den hade
också i första hand blifvit din, derest icke den der skändlige
skurken trädt emellan dig och honom... För det andra är
Olenius en stor bedragare, hvilken begagnade religionens
täckmantel för att åtkomma din fars penningar i akt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
