Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 2. Jernbäraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fötter. Från den ståtliga hyllans flaskor och porslinsmuggar
störtade flöden af öl och bränvin. Alla krigets fasor tycktes
denna afton ha stämt möte inom Blå dukens åldriga
draperier.
Under detta tumult i det yttre rummet voro de trenne
gästerna i det inre i ganska stor förlägenhet. Jäger och
Dahl fruktade på det högsta att på något sätt bli inblandade
i en affär, som kunde föranleda kallelse och stämning inför
Kungl Poliskammaren, enär osäkert vore, huruvida berörde
myndighet ville antaga deras berömvärda kärlek för
folklifvet såsom giltigt skäl för deras vistande på ett så illa
kändt ställe, helst de nyss sjelfva varit hjeltar i en dylik lek.
Jernbäraren stod med armarne i kors och betraktade
småleende sina båda kamrater i olyckan.
»Kan man inte komma ut genom detta fönster?»
ropade Dahl, i det han började undersöka fönstret, som
befanns så smalt, att om också hufvudet lyckligtvis kunde
komma ut, den öfriga kroppen bestämdt stannade innanför,
hvarmed man omöjligen kunde vara belåten.
»Hur i Guds namn skola vi bära oss åt för att komma
ur detta hål?» frågade slutligen, med en orolig blick på
jernbäraren, Jäger, som likaledes förlorat tålamodet.
»Åh bevars,» svarade jernbäraren, »det är väl inte
kinkigare för herrar gesäller att stå inför Pontius Pilatus
än för annat hederligt folk.»
»Inte kinkigare?» genmälde Dahl. »Jo, ganska kinkigt
ändå.»
»Och hvarför det, om jag får fråga?»
»Hvarför? — Jo, våra slägtingar, våra fästmör —»
»Gesällers slägtingar och fästmör äro väl inga
kammarherrar och hofdamer heller!»
»Skaffa oss ut, karl, och det på ögonblicket, så framt
du ej —»
»Tyst, bror!» afbröt honom Jäger. »Endast du, Axelson,
kan hjelpa oss ur klämman — jag bedyrar vid min heder,
att vi utsätta oss för många ledsamheter, om vi måste
parera polisen!»
»Det finns blott ett enda medel att komma härifrån,»
förklarade jernbäraren, »och den kuren duger nog, så vida
ni inte äro lika rädda om skinnet som om anseendet.»
»Och detta medel?» frågade Jäger och Dahl på en gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
