Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 6. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hur är det med Anna?» frågade han, efter att förut
ha gjort sig underrättad om prostens och prostinnans
helsotillstånd.
»Så der temmeligen, herr häradshöfding,» svarade
prostinnan, »ibland bättre, ibland sämre.»
»Herre min Gud, är hon sjuk! Det har jag inte vetat
af,» utropade den främmande.
»Tag då inte så hett vid sig, bästa herr häradshöfding,»
tröstade prostinnan, »det är väl inte så farligt heller — Gud
vet hvad det går åt våra unga flickor nu för tiden, men
aldrig äro de rätt friska, och gammalt folk kan riktigt
skämma ut dem i den vägen.»
»Hon är väl inte borta, fru prostinna?»
»Nej, jag tror visst hon gick ned i trädgården — hon
går minsann sällan bort, fast vi tätt emellan äro bortbjudna
till grannarne — — det stackars barnet! — När jag ibland
ser på henne, kan jag inte tillbakahålla mina tårar — att
vara så ung och ändå ha lidit så mycket — vet ni, jag
tror aldrig hon blir gammal — men jag glömmer att ni är
varm och behöfver något att dricka — vi ha haft en
brännhet dag — var god och stig ner i trädgården — jag ska’
strax komma efter.»
Prostinnan skyndade beställsamt in i huset, och den
främmande, i hvilken läsaren förmodligen igenkänner vår vän
Jäger, begaf sig in i trädgården.
»Herr Edvard!» utropade Anna med glad öfverraskning,
när hennes ögon mötte den inträdande, »hvad jag är lycklig,
som ännu en gång får träffa er!»
»Gläder det dig verkligen, Anna?» frågade Jäger, i det
han fattade hennes hand och tryckte den med ömhet; »för
några dagar se’n trodde jag annorlunda — men, förlåt mig,
Anna, jag bör inte förebrå dig något — jag kunde inte
motstå begäret att se och tala med dig — och nu, då jag
hört att du är sjuk, bör all annan tanke vika — Anna, hur
är det med dig? — prostinnan gjorde mig så orolig!»
»Herr Edvard,» svarade hon, »säg mig, har jag i mitt
bref till er yttrat något sårande, något otacksamt, ty ni är
ju mitt enda stöd, min enda vän här på jorden? — Jag
mins inte hvad jag skref — mitt hufvud är så oredigt —
men säkert skref jag något som var orätt — förlåt mig då
— ofta vet jag hvarken hvad jag skrifver eller talar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
