Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 6. Ett barns leende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Du oroar dig ännu mer, när du talar så, min goda
flicka — men låt oss inte tala mer om den saken — låt
oss nu tala om dig sjelf.»
»Nej, just om den saken vill jag tala, ty nu mins jag
allt,» sade hon, i det hon med en blick af outsäglig
hängifvenhet lade sin hand i hans, »hade ni inte redan gjort
mer än tillräckligt för mig? — Skulle nu äfven detta komma
dertill?»
»Hvad har jag gjort för dig, Anna? — Jag har ju blott
handlat enligt din fars testamente — — de två tusen
riksdaler han lemnade mig för din räkning har jag användt
såsom sig bort, men någon enskild uppoffring har du ej
tillskyndat mig — — hvad jag har gjort, har sålunda endast
varit mitt åliggande som menniska och embetsmän.»
»Ingen enskild uppoffring! — Än alla dessa omsorger
då — hela detta djupa deltagande under dessa långa år? —
Kanske intet i edra ögon, ty ni är mer än menniska — ni
är enkom skapad för att trösta och hugsvala — men jag
— jag uppskattar detta värde, jag — och han deruppe —
han gör det äfven.»
»Nå, om du uppskattar det så högt, min goda Anna,
hvarför då afslå en bön, hvaraf min lycka beror? — Jag
stridde länge med mig sjelf, jag fruktade att de små
tillfälliga tjenster, jag kunnat göra dig, kunde få utseende af
egennytta både i dina och verldens ögon; men jag förmådde
inte längre motstå mig sjelf — jag led alla de plågor, som
förfölja ett hjerta, som allvarligt älskar och ännu sväfvar i
ovisshet öfver sitt öde — mitt beslut var fattadt och jag
skref till dig, som du vet — — då kommer ditt svar och
nedslår mina förhoppningar — — jag ville inte tro det —
— jag beslöt tala med dig sjelf och har derför kommit hit
i dag — — Anna, har du samma svar att ge mig nu?»
»Ni vill taga mig till er hustru — det var ju så?»
»Ja, Anna, jag vill det ej blott, jag måste det äfven,
så framt det inte skall bli ödsligt i ett hjerta, som nu är
uppfyldt af kärlek till dig.»
»Den fallna, den till och med i egna ögon föraktade,
vill ni göra till er maka!»
En djup rodnad färgade flickans bleka kinder. Var
det af djup blygsel öfver sig sjelf, eller var det af
segerfröjd vid det vaknade medvetandet, att hon åtminstone i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
