Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jernbäraren - 7. Fostersonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt- och synnerligen fingo sluta sig kring en guldring à två
dukater.
Sedan detta lilla paket blifvit försegladt och afskickadt
till vederbörlig ort, kastade sig häradshöfdingen så lång han
var på soffan och borrade ansigtet djupt ner i en kudde,
förmodligen för att bevara ögonen för dagsljuset, som ymnigt
inströmmade.
Men när Jäger vände hufvudet åt andra sidan, var det
ställe af kudden, hvarvid ögonen blundat, vått liksom af tårar.
Dörren öppnades och en ung man med lefnadsgladt
ansigte inkom i rummet.
»Jag hörde du var hemma,» sade han, »och gick upp
för att slå dig på ett parti bräde, innan jag går till
Djurgården.»
Jäger steg upp från soffan, vände om kudden och
räckte handen åt den inkommande, som var en af hans
kamrater i hofrätten.
Brädspelet framstäldes. Tärningar och brickor slamrade
särdeles lifligt mellan de röda och svarta banden; men
Jäger hade otur och blef »Jan», som det heter, trenne
särskilda gånger.
»Det är f-n hvad du har otur!» ropade kamraten
storskrattande; »men det är roligt att spela med dig, ty du
blir aldrig ond, när du tappar.»
Jäger skrattade också och tyckte att det var roligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
