Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvänne systrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deltog deruti, fick jultiden af rektorn, som uppbar liqviden af
sterbhuset, sex skilling för hvarje gång han var med om
en sådan. Det var en ganska lycklig stund, när man, med
sin lilla kontrabok i handen, närmade sig rektorns kateder
och fick ut allt på en gång.
Men jag hade fått veta — huru, minnes jag ej — att
sterbhusen betalade för hvarje liksångare tolf skilling, fast
hälften deraf sedan urminnes tid räknats till rektorns sportler.
Jag meddelade min upptäckt åt kamraterna. Det uppstod
en stark jäsning bland skolungdomen, och jag fick det
ärofulla, men farliga uppdraget att inför rektorn personligen
framföra allas klagan och yrka på reform.
Trysén, fruktansvärd i åminnelse, var den tiden rektor
för S:t Clara trivialskola, om hvilken skola här också är
frågan. Han var kort, undersätsig, kraftfull, med friskt,
rödglänsande ansigte och yfvigt silfverhvitt hår, så långt man
kunde minnas tillbaka en af de menniskor som aldrig varit
barn, utan blott mer eller mindre gammal, en bister
vintersol med sin ring af snömoln. Så ofta denna sol visade sig
i öster eller bland ungdomen, var det som om snö fallit
på telningarnas blad och grenar, och småskogen böjde sig
darrande.
För öfrigt en ypperlig skolföreståndare och
administratör, egenskaper som likväl icke mycket uppskattas af
skolungdomen.
I spetsen för trettio sångare instälde jag mig framför
den fruktades kateder.
»Herr rektor!» började jag modigt, jag hade ju trettio
tappre bakom mig; »jag har hört att sterbhusen ge tolf
skilling åt liksångare per man.»
»Hvaba!» röt rektorn med en ljungande blick, i det
han höjde högra handen.
Denna hand, som aldrig gjorde en åtbörd förgäfves,
var med skäl fruktad. Den drog med minst femton fingrars
kraft, och om den hade samlat allt det hår, den dragit ur
generationers hufvuden, skulle dess egare dermed kunnat
stoppa alla sina madrasser och följaktligen sträcka ut sina
åldriga lemmar på en evig ungdom.
Jag visste mitt öde, men skyndade att tillägga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
