Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvänne systrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Derför skulle jag be herr rektorn, att, i stället för
sex skilling, ge oss en tolfva.»
»Jag skall tolfva dig, jag,» svarade den förfärlige och
lade sin hand på mitt hufvud, välsignande på sitt
vanliga sätt.
De trettio tappre rymde fältet, jag lemnade en tapp
hår i rektorns hand, och reformfrågan förföll.
Någon tid derefter blef Abraham Mankell sånglärare i
skolan. Utom det att han gaf en för oss alldeles ny och
vida lärorikare riktning åt sångundervisningen, hvilken
ditintills varit ledd af kungl. teaterns korister, blef genom
hans försorg den kontanta inkomsten för liksång förvandlad
till konfekt, som på sjelfva begrafningsdagen utdelades åt
sångarne, utan att en enda karamell för rektorns räkning
afdrogs. Skolungdomen jublade, och rektorsembetet blef
luradt på konfekten.
Men det fanns en annan ymnigare inkomstkälla, och
för den hade man likaledes döden att tacka. När något
barn inom församlingen afled, togos merendels gossar från
skolan för att bära liket till grafven. Inkomsten för sådana
förrättningar, hvilka ofta nog kunde belöpa sig till en rdr
på bärare, upptog man sjelf i sterbhuset. Följaktligen var
skolungdomen särdeles intresserad för att 1:o ett barn dog,
och 2:o att det var ett bättre mans barn, samt 3:o att så
många barn dogo på en gång, att hela skolan kunde få
godt deraf. Egennyttan är beklagligtvis menniskans första
och sista känsla.
En afton kallades jag med fem af mina kamrater till
en dylik förrättning. Vi beträdde den granrisade tröskeln
till ett hus vid Norra Kyrkogatan. Det var en fjortonårig
dotter till en fattig borgarenka, som skulle föras till grafven.
Sedan vi en timme trängts bland begrafningsgästerna, hvilka,
den sorgliga högtiden till prydnad, höllo sina hufvuden på
sned, men obarmhertigt sköflade vinbrickorna och
konfektskorgarna, stoppande munnar och fickor fulla, tillsades vi att
begifva oss till likrummet.
En krans af friska, vackra blommor slöt sig kring
den utblommade, fjortonåriga flickans hufvud. Det fina,
förbleknade ansigtet tycktes småle åt den prakt af spetsar
med inflätade myrtenqvistar, som omgaf det. Det var
så mycket grönt på hvitt, så mycket hopp på grafven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
