Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lycklige trädgårdsmästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Alltid lika artig och förekommande, min vän!» yttrade
friherrinnan, i det hon tog emot korgen och började lägga
upp frukten på ett silfverfat.
»Nå, hvad skola vi ta oss före i dag?» frågade hon.
Det är till att märka, att under loppet af den månad
friherrinnan vistats på Rosenholm, hon med hela sin själ
öfverlemnat sig åt alla de förströelser, landsbygden en sådan
årstid har att bjuda på. Till häst och fot, till lands och
sjös hade hon sväfvat omkring öfverallt och ständigt i
sällskap med den unge trädgårdsmästaren, ty ingen kände trakten
bättre än han, ingen förstod så väl som han att gissa till
hennes önskningar och uppfylla dem och att, när inga flere
dylika funnos att gissa till och uppfylla, hitta på nya
lustbarheter. Intagen af den sköna natur, som från parker och
sjöar log emot henne, måste hon äfven intagas af det öppna
naturväsendet hos den unge mannen, hvilken dessutom, i
egenskap af f. d. student, egde bildning och kunskaper vida
öfvervägande hennes, enär på den tiden ett stackars
fruntimmer, om också af rik och förnäm familj, vanligtvis ansågs
ha lärt tillräckligt, om hon försvarligt kunde spela en kadrill
på klaveret och hjelpligt parlera fransyska med sin kavaljer
på balen. Med ett ord, vår unge trädgårdsmästare hade
redan förstått göra sig oumbärlig för sin sköna och förnäma
herskarinna. I sitt ostörda lugn hade hon blifvit barn på
nytt, och glada barn fika efter glada jemnåriga lekkamrater.
»Som sagdt är, min öfverste-kammarjunkare, hvad skola
vi ta oss för i dag?» upprepade friherrinnan.
»Något nytt nöje eller tidsfördrif förmodligen,» svarade
Anders.
»Ja visst... men så hitta på något... ni har en
förträfflig smak, min vän.»
»Hennes nåd har gifvit mig tillstånd att säga allt hvad
jag tänker,» yttrade ynglingen.
»Ja, och jag tänker inte ta det tillbaka.»
»Nåväl!... Jag får då påminna om det löfte, ni gaf
edra underhafvande vid er ankomst till Rosenholm.»
»Hvilket löfte?» frågade friherrinnan.
»Löftet att göra edra underhafvande lyckliga.»
»Ja, ni har rätt... jag hade glömt detta löfte,»
genmälde friherrinnan; »jag tackar er, min vän, för det ni
påminde mig derom... Men... men hvad skall jag göra för
att befordra mina underhafvandes lycka?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
