Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estländingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ord som, oaktadt de voro otäckt sträfva, likväl hade en öm
ton. Månen lyste vemodigt på en förfallen spisel, i hvars
hörn innerst tycktes lura ett mångfotadt odjur, som dock vid
närmare betraktande befanns vara endast en beskedlig
golfrecensent, d. v. s. en viska. Målaren tog viskan i sin högra
hand och sopade rent ett hörn på hällen, satte sig och sade:
»Jag fryser; kan ni inte göra upp eld?» Estern svarade:
»Eld äter sömnen upp, sömn tarfvar den sjuke,» men gumman
hväste: »Elda ni! Jag fryser!» Estländingen gick ut att
skaffa bränsle. Då vinkade gumman åt målaren, och han
satte sig vid hennes sida. Hennes bröst häfdes, och ett doft
gnisslande förrådde, att några ord voro på väg till målaren.
Ändtligen lät det: »Herre! Han derute är en kristen; han
har i sju veckor skött mig som en gammal enkling sitt enda
barn; han har plockat lingon och blåbär åt mig; mitt mjöl
och min potatis har han lagat åt mig endast; sjelf har han
ätit svampar. Han har plockat örter i skogen och lisat min
vånda. Gud sände honom säkert till mig.» Nu var estern
åter inne och sysslade i spiseln. Hans svartmuskiga ansigte
blåste på elden, och ögonen gnistrade mot lågorna, som gåfvo
ett demoniskt tycke åt hans hufvud. »Han är en Guds
engel,» fortfor gumman, »och när han intet har att bestyra,
lutar han sitt hufvud mot bröstet och mumlar underliga ord.
— — — — Nu kan jag ej mer — gif mig — — — —
Jesus Krist—.» En rossling afbröt det hela ordet, hon
kastade sig något åt sidan och gaf upp sin anda. Nu lefde
elden upp och sprakade muntert. Estern såg en stund på
den döda, derefter drog han täcket öfver hennes ansigte och
föll på knä vid sängen, tyst bedjande. Målaren tyckte att
han hörde några toner från en sällsam, ljuflig musik, som
försvann i fjerran. Han iakttog någon stunds tystnad, ty det
äfventyr han råkat ut för sysselsatte hans själ. Han hade
nyss beundrat en skön natur och sett himmelens sol gå ned
i hafvet; nu var han vittne till menniskoeländet och hade
sett ett menniskolif slockna.
»Du kan just säga mig hvad du är för en karl,» afbröt
målaren den hemska tystnaden, »och hur du kommit hit.»
»Herre!» började denne på sitt lands språk, »jag är en
född träl under baron Falkenberg på Schwartzenhaus. Jag
hade lärt mig smida, slöjda och hvarjehanda annat. I Riga
hörde jag talas om en socken på Dagö, som af svenska
kung Karl XI hade fått ett bref på frihet. Presten på ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
