- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Berättelser 7. Taflor och berättelser. Del 2 /
128

(1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estländingen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

möjligt, kan jag väl bestå dig; men årslön — ser du, en sådan
har jag sjelf aldrig haft i mina dagar.»

Estländingen gjorde ett skutt af glädje, så att han
stötte hufvudet mot taket, och hans hund var ej heller sen
att för sin del deltaga i figurén, till stor fara för den lilla
kammarens få möbler.

Ungefär en månad derefter hade estländingen fått sig
plats vid ett bruk, och lika händig i att smida och slöjda,
som han var arbetsam och trogen, förvärfvade han sig snart
allas förtroende, sin husbondes först och främst. Estländingen
förstod sig äfven något på byggnadskonsten och hade i sitt
fädernesland arbetat deruti. Genom dessa egenskaper i
förening med ordning och flit blef han oumbärlig för sin
husbonde, brukspatronen, och som han derjemte på lediga stunder
lärt sig räkna, skrifva och tala svenska, så förvånade det
ingen, när han fyra år efter sin ankomst till bruket blef
inspektor dervid. Nu i välmaktens sköte träffades han likväl
af tvänne sorger; den ena bestod i förlusten af hans trogna
hund, följeslagaren i alla hans öden, hvars kropp så många
gånger varit hans hufvudgärd om natten och sprungit vid
hans sida, trösterikt viftande på svansen, när han om dagen
känt sig af Gud och menniskor öfvergifven. Den fyrfotade
vännen, öfverträffande så mången annan vän på två ben, dog
af ålder vid sin husbondes fot, sedan han likväl till afsked
för evigt fått slicka hans hand och än en gång se in i hans
ögon. Hans sista dödsryckning var ett viftande med svansen.
Den trogne hunden uppstoppades och fick plats i sin husbondes
sängkammare. Ofta såg bruksfolket sin inspektor gestikulera
mot den uppstoppade och hörde honom hvissla och ropa
hans namn. Den andra sorgen förorsakades honom derigenom
att han ej fick reda på sin välgörare. Målaren hade nämligen
sedan längre tid vistats utomlands och under denna tid ej
låtit det ringaste höra af sig. Den hederlige estländingen
led af att ej få visa sin välgörare hur lycklig han var och
att ej få lyfta från sitt bröst den enda tyngd, som tryckte
det, nämligen tacksamhetens.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:05 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/7/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free