Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Estländingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3.
Några år förflöto ytterligare, och vi införa läsaren i ett
litet, tarfligt möbleradt rum tvänne trappor upp i ett aflägset
hus å Norrmalm. Det är vinterafton, och ett enda talgljus
upplyser kammaren. På en soffa återfinna vi vår målare,
men det glada, skämtsamma draget kring hans mun och den
lefvande förhoppningen i hans blick återfinna vi ej. Han
hade återkommit från sin långa resa, hvarunder han
visserligen sett mycket skönt, men på samma gång sett in i sin
egen förmåga och med grämelse funnit den så fattig, i
förhållande till de rikedomar han inom konstens verld öfverräknat.
Ekonomiska bekymmer hade icke heller så litet bidragit att
hvitmåla den kind, som några år förut glödde så friskt af
lefnadslust och rika förhoppningar. Samma hand, som förut
fattat penseln med den tjusande tanken att en dag kunna slå
en Correggio, en Rafaël ur brädet, hade nu till följeslagare och
pådrifvare ingen annan tanke, än att möjligtvis kunna slå ihjel
en väntande björn, och, i stället för den väntande madonnan
med de englalika dragen, som i en förfluten tid skymtade emot
honom från himlens guldmoln, såg han nu endast i perspektivet
någon gammal medgörlig matrona, presenterande sig från
höjden af några tunnor guld och hvars: »älska dig i nöd och
lust» kunde försäkra honom att, åtminstone hvad nöden
beträffade, deraf kunna få så litet som möjligt. Hvad lusten
vidkom, så skulle väl denna taga sig ut så godt som möjligt.
Vår målare var således, såsom läsaren finner, icke mer så
intagen af sitt yrke som förr, och hans snilles urverk skulle
utan tvifvel helt och hållet ha stannat, så framt icke
bekymmerns blylod dagligen och stundligen hållit verket i
rörelse.
Klockan hade slagit åtta, då dörren med en ovanlig fart
uppslogs och en äldre, välklädd man inträdde. Målaren, som
spratt upp, förskräckt af detta sena besök, hann ej ens med
blicken öfverfara den ankomne, förrän denne, under det
ena glädjeutropet efter det andra, fattade hans händer och
tryckte dem till sitt bröst och sina läppar.
Ȁr herrn rent af tokig! Hvad fan vill herrn med
mina händer?» utropade målaren. »Hvem är herrn? Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:05 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/7/0131.html
