Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estländingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskar herrn? Hvad bety... Skulle det vara möjligt! Skall
jag tro mina ögon! Är det ni! Verkligen ni!»
»Ja, det är jag,» svarade estländingen, som knappast
kunde andas af förtjusning, »verkligen jag; men det är
också ni, min välgörare, min räddare! — Detta fattiga rum!
Store Gud, ni lider nöd, medan jag är rik och lefver i ett
öfverflöd, men för hvilket jag likväl endast har er att
tacka — nu kan jag dö nöjd, ty jag har återfunnit er och
jag är så lycklig — så lycklig!»
Gubben nedsjönk utmattad på soffan bredvid målaren.
Det dröjde en god stund innan man kom sig så vida före,
att man å ömse sidor kunde afgifva nödiga förklaringar.
Den forne kammartjenaren hade varit lyckligare än den
förre husbonden. Han var nu egendomsegare och låg i stora
affärer, som beredde honom stora årliga inkomster, hvarmed
han genom den största sparsamhet och klokhet immerfort
förökade sina kapital. Resultatet af detta möte blef pro
primo, att herrarne gingo ut tillsammans och förtärde en
läcker supé, den estländingen betalade, och till tacksamhet
hvarför målaren proponerade brorskål med sin extjenare, och
pro secundo, att herrarne dagen derefter lemnade Stockholm
för att begifva sig till en större landtegendom, som ligger
nio mil utom Roslagstull och den vår artist fann vida
trefligare än alla de villor och palats tillsammantagna, han
sett på Italiens jord. Följande julafton erhöll estländingen
till julklapp en tafla, föreställande det nattliga uppträdet
på Rådmansö för åtta år sedan. Nyårsaftonen derpå fick
målaren ett skriftligen uppsatt och behörigen dokumenteradt
testamente på all den qvarlåtenskap, estländingen kunde
hafva efter sin död. Sålunda lefde de båda vännerna i det
intimaste förhållande några år, till dess dödens hand
sönderslet vänskapsbandet. Men det var ungdomen och icke
ålderdomen som då skördades. Aftonen efter begrafningen
stod estländingen ensam i sin sängkammare och såg på den
öfver sängen hängande taflan. Hans blick irrade länge från
det ena partiet till det andra: den döda gumman som låg
der i sängen, hunden som sträckte sig der på golfvet,
målaren som satt der vid spiseln. Slutligen utropade gubben
med en sönderslitande stämma, i det han sträckte sina
armar mot taflan:
»Der — der allt hvad jag älskat!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
