Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Peter Myndes backe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var klockan tio på aftonen. På Norrbro
strömmade en mängd af folk, mest af de bättre klasserna, herrar
och damer, hvilka under dessa händelserika tider såsom
åskådare och åskådarinnor öfvervoro scenerna på Stockholms
gator. Det faller af sig sjelft, att någonting så ovanligt som
dessa gigantiska militärdemonstrationer mot barfotade
hamnbusar, hvilka ej voro försedda med andra vapen än sina
infernaliskt hvisslande läppar, skulle erbjuda hemska uppträden
och reta nyfikenheten till förvånande grad. Också utgjordes
det ojemförligt största antalet af de utevarande af åskådande,
under det att aktörerna, med undantag naturligtvis af den
beväpnade styrkan, voro högst få.
Alla sträfvade åt Södermalm, ty man visste, att ett
tumult derstädes börjat, och att det följaktligen var mycket
att bekika och många roligheter att vänta.
Bland de promenerande befann sig en liten familj,
bestående af trenne personer, innerligt dyrbara för hvarandra.
Det var en moder med sin son och dennes fästmö. Modern
var en vördnadsvärd gestalt, hennes ansigte syntes lifvadt
af den högsta ömhet och kärlek för de båda unga, som
följde henne. På ynglingens kind brann tjuguårig
lefnadslust i förening med den sällhet, som en ren kärlek skänker
ett oförderfvadt hjerta. Flickans ljufva blick återspeglade
en bild af den skönaste framtid, jemte en mäktig
öfvertygelse både att kunna skapa denna lyckliga framtid och
sjelf njuta deraf.
De märkte ej bullret omkring dem; de hörde ej slamret
af i sporrsträck om hvarandra jagande adjutanter och
ordonnanser, som ilade förbi dem. De tänkte endast på
hvarandra och hade blott öron för de milda hviskningar, som
öfver kyska läppar framburos ur kärleksfulla hjertan.
De tre personerna stannade på en af trottoirerna, och
deras händer voro oskiljaktiga, liksom deras hjertan.
»Nu får inte mamma gå med längre,» sade ynglingen,
»och inte heller du, Christine.»
»Inte längre!» ropade flickan; »vi få ju inte träffa
hvarandra på flere dagar — du har ännu långt hem, och jag
ville så gerna följa dig ännu ett godt stycke.»
»Men mamma törs inte så länge vara ute,» svarade
han; »vinden blåser kylig ifrån Mälaren, och mamma är
tunnklädd.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
