Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skattsökaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det är min skyldighet.»
»Ni är den konstigaste menniska jag någonsin sett.»
»Jag börjar stiga i värdet, märker jag.»
Under några af de följande dagarna visade sig löjtnant
v. K. ånyo i fru T:s sällskap, egnande henne sin hela
uppmärksamhet, utan att det ringaste fråga efter fru W. eller
hvad de öfriga pratade om honom. Men en dag syntes han
ytterst tankspridd och orolig på promenaden. Han tycktes
ånyo undvika fru T. och slå sina lofvar åter i riktning mot
fru W.
»Hör du!» hviskade notarien G. till infanterilöjtnanten,
»infanteriet kan när som helst rycka fram igen. Kavalleriet
har i dag fått bref från södern med obehagliga
underrättelser. Fru T:s salig man, bränvinspatronen, lär visserligen
en gång i sina dar haft trehundratusen, men kort före sin
död förlorat nästan alltsammans på den förfärliga krisen.
Fru T. är reducerad till tretti tusen, en nolla mindre, som
du finner. Man kan genast märka det på v. K:s rörelse.
Trägnare vänder sig icke magneten mot norden än v. K.
mot den högre summan. Det är ändå hundratjugufem
tusen, jemte rättighet att bli förmyndare för en styfdotter
med samma kapital.»
Det dröjde icke länge, förrän man såg v. K. slå sig
ned på en bänk vid sidan af fru W. och börja med henne
det lifligaste samtal, men som slutade dermed att v. K.
häftigt reste sig och lemnade promenadplatsen med ett
ansigte, vexlande mellan harm och förödmjukelse. I detsamma
närmade sig fru W. vår infanterilöjtnant.
»Herr löjtnant,» sade hon, »jag har tillåtit mig ett
skämt på er bekostnad, men ni förlåter mig säkert.»
»Jag förlåter allt, men får jag veta skämtet?»
»Det förstås. Löjtnant v. K., som tagit mig till nåder
igen, gjorde mig nyss en formlig kärleksförklaring, men
jag sade honom att han kom för sent, emedan jag var
förlofvad.»
»Förlofvad! Med hvem?»
»Med er... Jag visste inte hvem jag i hast skulle
nämna, ty jag ville genast ge den gunstig herrn en
minnesbeta, som han kanske inte så lätt glömmer. Men ni blir
väl inte ond?... Ni förlåter väl det lilla skämtet?...»
»Jag skulle förlåta, äfven om det varit allvar,» svarade
vår löjtnant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
