Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Barnhusbarnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Barnhusbarnet med latinska grammatikan närmade sig.
Det var en åttaårig gosse med obeskrifligt vackert och
intelligent ansigte. Läraren förhörde honom i syntaxen, och
lärjungen gjorde fullkomligen reda för sig, men långt ifrån
med den besvärade och gråtmilda ton, som gifvit anledning
till den bekanta skolversen:
»Grammatica latina
lär gossarne att grina.»
Läraren klappade gossen på hufvudet, hvarefter den
lille latinaren återvände triumferande till sin plats, der han
med vanlig rastlöshet ånyo började plugga på sitt latin.
Några månader derefter blef min vän magister T**
befordrad till en annan lärarebeställning.
»Nå, hur är det med din lille latinare på
Frimurarbarnhuset?» frågade jag, en dag mötande magister T** på gatan.
»Den stackars gossen har nu fått lägga bort sitt latin,
efter hvad jag hört,» svarade T**.
»Så godt var det.»
»Det är likväl stor skada, när medfödda anlag ej få
utveckla sig,» menade T**.
Jag kunde icke underlåta att draga på mun åt min vän,
som sjelf var en ifrig latinare. Lättheten att lära språk kan
vara medfödd; men påståendet att medfödda anlag finnas
för att lära ett dödt språk, är onekligen något komiskt.
Ödet hade dock beslutat, att den lille latinaren skulle få
utveckla sina anlag, antingen de nu voro medfödda eller ej.
En förmiddag, ungefär ett halft år efter det min vän
magister T** lemnade sin lärarebefattning vid
Frimurarbarnhuset, stannade en medelålders man med allvarligt, men
mildt utseende, vid det stenhus som bildar norra hörnet af
Malmtorgs- och Nya Kungholmsbrogatorna. Han hade
nämligen, just som han skulle gå förbi detta hus, råkat se upp
mot dess fönster, hvarifrån några barnansigten tittade ned
på gatan. Mannen smålog mot dessa ansigten, hvilka äfven
i sin ordning smålogo tillbaka. Det var i synnerhet en gosse
som ådrog sig hans uppmärksamhet genom sitt fina och
vackra anlete, och denne, som nog märkte, att han var
hufvudföremålet för den vänlige mannens blickar, kastade
slängkyssar åt honom. Sedan mannen en stund på detta
sätt njutit af barnens glädje, gaf han dem en afskedsnick
och fortsatte sin väg. Men kommen till Gustaf Adolfs torg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:05 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/7/0220.html
