Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kusin Betty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för mycket i hufvudet, vet han aldrig hvad han gör...
Grundström! O, Grundström! Kom tillbaka, eller dör jag
med dig!»
»Låt bli det, Anna!» svarade denne. »Låt mig dö
ensam och förbittra inte mina sista stunder... Hemma i
verksta’n har jag mitt förskinn och mina träskor, tag dem
som ett minne af mig... farväl för evigt!»
Det svartnade för Annas öga, och hon kunde af fasa
icke röra sig ur stället. Hon såg ingenting, men hon hörde
flere gånger hur det plumsade i vattnet. När hon ändtligen
återhemtat sig och blickade omkring sig, var Grundström
försvunnen. Hon sprang utefter stranden, ropande hans
namn; men Grundström svarade ej. Hon väntade få se
hans hatt flyta på vattnet, men allt var borta, hela sin
helgdagsdrägt hade den otacksamme tagit med sig i den
våta grafven, lemnande endast förskinnet och träskorna åt
sin öfvergifna, olyckliga brud.
Vi skola icke beskrifva Annas ensliga och hemska
vandring till sitt hem, icke skildra den sömnlösa natt som
följde derpå, icke heller hennes ökade qval, när hon följande
dagen vid förfrågan i Grundströms verkstad fick höra, att
denne icke varit synlig sedan han föregående dagen gick
bort. Intet tvifvel mera. Grundström var död. Annas qval
voro så mycket större, som hon icke vågade yppa dem för
någon, af fruktan för polisundersökning och de
obehagligheter som deraf måste bli en följd.
Så förflöto åtta dagar, under hvilken tid Anna flitigt
studerade Dagbladet för att se om ingen mansperson
uppflutit i närheten af det fördömda kruthuset, då hon en
morgon skulle återvända hem från Munkbron, der hon köpt
kräftor, dem hon förvarade i den väl tillslutna korg hon
bar på armen. Hon mötte då en annan tjensteflicka,
hvilken stannade och tilltalade henne.
»Det var fasligt hvad du är djupt sorgklädd, kära
Anna,» anmärkte den andra, »det kan man kalla att riktigt
sörja högstsalig kungen!»
»Ack, kära Mari,» svarade Anna suckande, »det här
är en verklig sorg, ska jag säga dig!»
»Hur så, du?»
»Jag sörjer min salig fästman, som dog för åtta dagar
sedan.»
»Kors, att du haft fästman!» yttrade Mari förvånad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
