Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En förlofning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små artigheter gälla för stora dygder, och ingen åsna är så
stor att han icke någon gång kan dra in öronen. Detta
likväl sagdt utan ringaste häntydning på fästmannen i denna
lilla berättelse. Gustaf T** var skicklig jurist och en glad
sällskapsmenniska, måhända något för glad, såsom vi snart
få erfara.
Gustaf T** friade ena dagen, och förlofningen utsattes
till den följande, ty vår v. häradshöfding kunde för
embetsåliggande icke uppehålla sig längre i staden. Aftonen af
förlofningsdagen kom, och den betydelsefulla ceremonien
försiggick med stor högtidlighet. Alla stadens notabiliteter
voro bjudna. Sedan man druckit te, vexlade de unga tu
ringar, hvarvid stadens kyrkoherde höll ett längre tal,
deruti han skildrade den lyckliga föreningen emellan behagens
representant å ena sidan och rättvisans å den andra och
förutsade de lyckligaste följder af denna förening. »Behagen
skulle med sina rosor smycka lagsens hammare och denna
i sin ordning sammansmida hymen och behagen» o. s. v.
Efter detta i äkta jernbruksstil hållna tal egnade sig herrarne
åt pokalerna, och glädjen stod högt i taket. Den läckraste
supé intogs, hvarefter följde nya bålar och skålar med den
naturliga verkan, att samtliga herrarne blefvo mer än lofligt
upprymda och vår lycklige fästman icke minst. Snart
började allt gå omkring för honom. Uti hvarenda en af de
bjudna damerna såg han sin fästmö, kysste dem alla på
mun och tryckte dem till sitt bröst, fruar och flickor om
hvarandra, och det med sådan kraft, att de uppgåfvo riktiga
nödrop. Sin blifvande svärmor, ett temligen fetlagdt
fruntimmer, satte han på sitt knä och smekte henne under de
ljufvaste namn, såsom »min lilla engel», »min lilla sötnos»,
»min stora, stora sockerstrut». Han tog henne för sin
fästmö. Så till den grad misstog han sig. Att älska hela
verlden är gudomligt, men icke tager det sig rätt väl ut
bland svaga dödliga. Också syntes fästmön handfallen och
flat, något som man icke kan undra på. Visserligen hade
äfven hon fått sin släng af slefven, men när man har
rättighet till solopartiet, deltager man icke gerna i kören.
Ändtligen började gästerna aftroppa och fästman med,
alla i snafvande tillstånd. Endast ett par af fruarna stannade
qvar på värdinnans begäran. Med dessa och sin dotter
inneslöt hon sig i sitt kabinett och började följande föredrag:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
