Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dödgeäfvaben.
15
stegen i grafven, förmodligen för att betrygga reträtten, i
händelse sällskapet der nere skulle blifva honom för
öfvermäktigt. Tyst, hvad var det? Skofveln hade stött emot
sidan af en likkista och när mullen for upp, medföljde
deribland ett stycke af en garnering. Gustaf hade således
råkat på en granne; men som denne ej tycktes bry sig
om att han blifvit störd i sin goda midnattssömn, så
fortsatte han sin gräfning, ty han måste en våning djupare.
Hastigt spratt han till och släppte skofveln af
förskräckelse, ty ett klagande skri störde den nattliga tystnaden.
Hade grannen bredvid vaknat? Men det lät som ett barns
röst, och grannen tycktes hålla sina goda sex fot. Det
dröjde en god stund, innan Gustaf hann öfvertyga sig om,
att ropet möjligtvis kunde komma från en katt, som utan
tvifvel hade sina orsaker att klaga. Sedan detta likväl
lyckats honom, stördes ban ånyo af ett ljud, för hvilket
kattens jemmer förstummades. Tornklockan slog tolf,
midnattens och gastarnas timma.
Att arbeta under det klockslagen ljödo var ej möjligt
för vår dödgräfvare. Det föreföll honom som om jorden
icke blott rasade, utan äfven darrade under hans fötter.
Hvarje efterljud af slagen lät i hans öron som en klagan
från alla sidor ur de många hvilokamrarna, och när det
sista tolfslaget hamrat ut, satte han fingrarna i öronen för
att undfly efterdallringen, hvilken, detta oaktadt, trängde
genom märg och ben. Klockdallringen ville aldrig upphöra
i hans öron, och han höll inne med andedrägten, liksom
fruktade han att alldeles förlora den i de försvinnande
utvidgade tonringarna. Tornväktarens lur instämde nu, till
dödgräfvarens lugnande. Så tutar ingen dödlig, tänkte Gustaf,
som var glad öfver att han hade i sin närhet åtminstone
en, som var vaken, och derför beundrade han de döfva,
enformiga tonerna. Aldrig kunde väl tornväktaren, som
nästan hvarje gång för uraktlåten klämtning vid eldsvåda
åtnjutit vatten och bröd, all prygel oberäknad, ana, att det
fanns någon som beundrade honom i denna verlden. Men
när tutningen upphörde, förnams återigen den förskräckande
dallringen.
Hastigt slog en blixt igenom virrvarret i hans hjerna
och gjorde dess luft något klarare, en blixt, ej i form af
en bön, ty sådant hade vid detta tillfälle varit som att
lägga lök på laxen, ej heller i form af ett förnuftsljus, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
