Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödgräfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
dödgräfvare*,*.
damerna. Man såg att någonting vigtigt låg honom på
läppen.
»Hur mår herrskapet i dag?» frågade han efter en lång
paus, hvarunder han tycktes eftertänka på hvad sätt han
egentligen skulle ställa sitt tal.
»Ack, herr doktor,» suckade nr i, i det hon grinade
som en solvarg, »ack, den goda, älskade flickan, som så
hastigt skulle ryckas ifrån oss!»
»Vi gamla och sjukliga, > inföll nr 2, visande under
hostningen en mun, hemsk och svart som en plundrad
källarsvale, »vi få gå och stulta här i verlden, medan
ungdomen måste läggas på bår. Ack, herr doktor, det var
ett hårdt slag för våra hjertan!»
»Visserligen,» genmälde kyrkoherden, i det han vred
sig något otålig på stolen, »visserligen, men Guds vägar
äro outransakeliga, och ofta låter han i sin vishet ett under
ske; ofta är ej återseendets timme så långt borta som man
tror.»
»Ja ja,» svarade nr 1, »denna timme skall ej länge
dröja, det känner jag. O, måtte den komma snart, ty hvad
hafva vi väl här i verlden att göra, sedan hon, vår ålders
glädje, dog ifrån oss! O!»
»Ack, jag ser henne ännu,» framstönade nr 2, »hur
mildt den gudsengeln log emot oss timmen förrän hon
lemnade detta jordiska. Faster, sade hon, faster, låt ingen
annan än vår vördade doktor jordfasta mig. Han, som
förde mig till nådabordet, han skall också föra mig till
grafven. Så sade hon. O, den som finge dö som hon!»
»Jo, det tror jag,» tänkte kyrkoherden inom sig sjelf,
men han sade: »Jag har något att tala med herrskapet
om, men hvad jag skulle säga är af så underbar
beskaffenhet, att jag knappast vet hur jag, utan att löpa fara
att genom någon öfverraskning uppskaka herrskapet för
mycket, skall komma fram dermed. Det gifves tillfällen i
lifvet, då den djupaste sorg, den bittraste saknad finna sin
gräns till oÆ-med på denna sidan grafven, då •—»
»Nej, r.iej I» tjöto fastrarna, öfverröstande sina fyrfotade
älsklingar, »det finns ingen gräns för vår sorg, vår saknad,
ingen ...»
In störtade nu Albert fram till kyrkoherden, hvars
knän han omfattade under den häftigaste själsrörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
