- Project Runeberg -  Samlade arbeten / Berättelser 8. Taflor och berättelser. Del 3 /
89

(1889-1892) Author: August Blanche With: Vicke Andrén, Nils Kreuger, Bruno Liljefors, Jenny Nyström-Stoopendaal, Georg Pauli, Georg Stoopendaal, Alf Wallander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strumpväfvaren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stbua1p väfvaren.

89

nedtog den gamla silfverklockan, enda arfvet efter fadern,
timmerman i lifstiden, och stoppade den på sig.

»Mamsell,» sade han med en något förlägen stämma,
»det börjar bli skumt, och jag hoppas ni ej försmår mitt
sällskap till ert hem i afton. Tillåt mig blott att
dessförinnan aflägsna mig på några ögonblick för vårdandet af
en enskild affär, som ej kan uppskjutas, men dröj, jag ber
mamsell derom af hela mitt hjerta, dröj till dess jag kommer
tillbaka.»

Hon räckte honom ånyo sin hand och lofvade det,
hvarefter han aflägsnade sig.

Tellbom ingick i kryddboden snedt öfver gatan och
dröjde derinne någon stund. Snart återkom han till den
väntande.

»Mamsell,» stammade han, »er godhet, er
anspråkslöshet låter mig hoppas, att ni ej afslår den första bön jag
vågar nedlägga för er. Dock, för er döende mors skull
skall denna bön ej afslås, och ert afslag skulle ju förstöra
hela min lycka. Jag har visst ej mer än jag sjelf kan
behöfva, men har likväl en god vilja att hjelpa den
behöfvande. Försmå derför ej dessa obetydliga styfrar, som
ett lån åtminstone, till dess jag återfordrar dem. Ni tvekar!
Ack, om ni visste hur lycklig er godhet att emottaga dem
skulle göra mig, ni skulle ej vara så obarmhertig att vägra.»

Flickan, öfverväldigad af sin känsla, sjönk i hans
armar, oförmögen att yttra ett enda ord. Han vågade
med sin mun vidröra hennes friska läppar. Hon besvarade
hans kyss. I hans hjerta uppsteg i sin fulla glans den
första kärlekens rena och härliga vårsol, vid hvars
lifgifvande strålar hoppet om ett helt lifs sällhet med ty
åtföljande guld och gröna skogar uppblomstrade. Att älska
och i samma ögonblick vara älskad, hvad ljufvare kan väl
en dödlig ernå här på jorden! Lägg nu dertill den
saligheten, att i sina armar sluta henne, som är ens allt, tjusas
af dess bländande skönhet och englalika ömhet — det är
en njutning, som kunde berusa en furste och hur mycket
mera då en strumpväfvare! Hvad hade han gjort för att
förvärfva så mycket? Uppfylt en mensklig pligt, som han
skulle ha bevisat hvarje nödstäld like. Han hade vågat
en silfverklocka och ett dussin bomullsstrumpor och vunnit
en skatt, som af intet på jorden kunde uppvägas. Ack,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jan 6 18:27:23 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blanchesam/8/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free