Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Strumpväfvaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEUMPVÄF VAItEN.
97
»Jag förstår er ej det minsta,» afbröt honom gubben.
»En dotter och en dotterdotter, det är bra mycket på en
gång och verkligen rätt öfverraskande för den, som hvarken
varit gift eller vet sig på annat sätt ha någon anhörig.»
Tellbom såg förvånad på den gamle, hvilken såg på
honom lika förvånad igen.
»Men Marie då,» återtog strumpväfvaren, »som i går
besökte herr kommissarien och som bad er om en skärf
för sin lidande mor?»
»Marie!» svarade gubben ännu mer förvånad, »ni talar
gåtor för mig... Ha, skulle det väl vara möjligt? Skulle
ni verkligen känna denna qvinna, som besökte mig i går
afton?»
Tellbom började nu med mycken värme omtala sitt
uppträde med den unga flickan, ifrån början till slut; men
när han, efter fulländad berättelse, kastade sina ögon på
den gamle, studsade han tillbaka för den hemskhet, som
uppenbarade sig i dennes blick.
»Ni är bedragen, oerhördt bedragen, unge man,»
utropade kommissarien, »ty vet, att när i natt bofvarne bröto
sig in i mina rum, jag vid månens sken igenkände ansigtet
på den ene, och detta tillhörde just samma qvinna, som i
går var hemma hos mig.»
Nu berättade äfven gubben, att han förr brukat låna
ut pengar på pant, ehuru han redan för flere år sedan
upphört dermed, och att den ifrågavarande qvinnan aftonen
förut infunnit sig hos honom under förevändning att låna
pengar, men troligtvis för att rekognoscera hans rum,
hvarjemte han uttalade den förmodan, att meningen med
hennes öfverspelade äfventyr med strumpväfvaren icke kunde
ha varit någon annan än att narra honom nattetid från
hemmet, på det att brottet derigenom lättare skulle kunna
verkställas.
Ett förfärligt ljus uppgick härvid i den bedragne
strumpväfvarens hjerna, och han erinrade sig nu, att han i trappan
träffat en person, som undflydde honom. Ingen dödlig
varelses penna förmår beskrifva styrkan af det slag, som
så med ens drabbade hela hans inre.
Taflor och berättelser. III.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
