Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
ENDA ]iATCNET.
ej mera kan slå. Vårt hus, der du satte kronan på den
välsignelse, hvarmed du i öfrigt så rikt hugnat oss, var
så lyckligt, och likväl hafva vi i lyckans sköte glömt dig,
från hvilken all god gåfva kommer... Du har straffat oss,
Herre, och vi böja oss med undergifvenhet under din
vrede... Men... men det är ej blott i straffets rättvisa
du är verldarnas Gud ... Du är mildhetens, försoningens,
och ingen ångerns tår flyter förgäfves vid din fotapall.
Straffa oss, beröfva oss allt hvad du af verldens timliga
goda gifvit; låt din hämnande eld förhärja våra gods och
egodelar; men tag icke bort honom ifrån oss, honom, vårt
lifs enda glädje, honom, hela föremålet för vår ömhet, våra
omsorger, honom, vår stundande ålderdoms stöd. Dock, vi
begära ingen ålderdom, sluta våra dagar när dig behagar;
men låt honom tillsluta våra ögon, låt det sista, våra ögon
förnimma här på jorden, blifva honom! Hvarje slag, om
än aldrig så hårdt, vilja vi tåligt bära; men låt mig ännu
vagga honom på mina armar, värma honom vid mitt hjerta,
leda hans steg genom lifvet och en gång af hans tårar
följas, när jag följes till min sista hvilokammare, store,
allsmäktige...»
Hennes läppar förmådde ej fortfara, förmådde ej längre
tolka det djupt lidande modershjertats kval; tåren i hennes
öga stannade; en blekhet, snarlik barnets, betäckte hennes
ansigte, och hon hade ej krafter mer att bibehålla den
bedjande ställning hon så länge intagit — hon föll
af-svimmad ned på den granna mattan, och hennes lika djupt
bedröfvade make bar med svigtande steg den sanslösa ur
sjukrummet och öfverlemnade henne åt tjenstfolkets
omsorger. Sjelf återvände han till barnets bädd, satte sig
derinvid, inväntande dess sista suck.
Men moderns bön var hörd: en lycklig kris följde;
lifvet återvände på de späda kinderna; tårar, men
glädjetårar, föllo uppfriskande på det dyrbara föremålet,
nter-igen knäföllo föräldrarna vid sängen, men för att tacka
den evige bönhöraren.
Och modern vaggade sitt barn på sina armar, värmde
det vid sitt hjerta och ledde dess första steg på lifvets
bana. Men var detta barn den sista varelse hon vid sin
dödssäng förnam? Fick detta barn tillsluta hennes ögon?
Grät detta barn sorgens tårar på hennes graf? Dessa frågor
skola af denna berättelses fortsättning besvaras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
