Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ENDA BABNET.
105
den motsatta spegeln med särdeles välbehag sin långa,
vackra gestalt.
»Da är ej något barn, säger du,» inföll den
omsorgsfulla modern; »tycker du då, att du redan blifvit en så
stor karl? I hvad fall som helst är du ändå min lilla,
gosse, och du får derför, för min skull, ej kasta dig i
några äfventyr, som kunna blifva menliga för din framtid.
Hör du, Adolf, inga slagsmål. .. Lofva mig att ej deltaga
i de vanliga studentstrecken . . . Jag har så mången gång
varit orolig öfver ditt häftiga lynne... Lofva mig derför
att aldrig gå på källare, aldrig ...»
»Söta mamma, var då för all del ej spökrädd. Icke
ämnar jag förfördela någon; men icke heller har jag lust
att leka kurragömma om det gäller.»
»Men du måste också lofva mig att ej spela kort. . .
Jag vet att du har en viss fallenhet för kortspel . . .
använd hellre dina penningar på verkliga nöjen, som kunna
vara bildande både för kroppen och själen... Du lofvar
ju det?»
»Ja, gubevars, söta mamma I Jag tänker nog jag får
så mycket göra med mina böcker och studier, att föga tid
blir öfrig till annat.»
»I denna kammare, Adolf,» fortsatte modern, i det
hennes ögon tårades och hennes hand ånyo fattade sonens,
»i denna kammare knäföllo för aderton år sedan jag och
din far vid din sjuksäng. Döden sväfvade öfver dina
ögonlock, läkaren hade öfvergifvit dig, allt hopp var ute;
men Gud hörde vår bön och återskänkte dig lifvet. Tvänne
år derefter tog Gud i stället bort din far. Han i himlen
var vittne till min djupa sorg; men min blick föll på dig,
och jag kände tröstens innerliga hugsvalelse i mitt hjerta.
Låt mig, älskade son, aldrig få skäl att ångra den bön,
jag här höjde till himlen . .. Tyst. .. Jag vet hvad du vill
säga . . . Jag vet att du skall tänka på denna stund, tänka
på mig, alltid på mig. Res nu i Guds namn, min Adolf. .
Mina tankar, liksom mina böner, tillhöra dig, så länge jag
andas.»
»Gråt ej, mamma lilla.. . Det är ju ingen romresa jag
gör. När terminen är slut, är jag åter här, såsom
väl-bestäld student, med mina mustiga betyg och min lyra på
kragen, så framt ej hin håle...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
