Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enda barnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•ENDA BARNET.
109
Det enda, som syntes mot honom någorlunda blidt, var
bankörens ögon, hvilka för hvarje gång guldslefven i
skrinet inmakade myntet, antogo en allt mildare glans.
Var det af medlidande eller af vinstens glädje? Midt emot
den unge löjtnanten satt en äldre, något korpulent man,
som af det öfriga sällskapet betitlades brukspatron. Denne
syntes deremot lyckan helt och hållet ha tagit under sitt
hägn, ty han skrapade in nästan så fort som hans hand
det förmådde. Den gamle mannens öga var merendels fäst
på kortet, och man märkte ingen förändring deruti oftare,
än när det händelsevis råkade falla på löjtnanten, i hvars
panna den ena svettdroppen efter den andra borttorkades.
Hvarje gång detta hände blef den gamles blick mörk som
ett åskmoln. Emellertid fortgick spelet. Det antog efter
hand en allt lifligare karakter, d. v. s. pointen blef högre
och högre, tystnaden djupare och djupare — rödt och svart
skiftade på bordet — rödt och svart i de spelandes ansigten.
4-
Spelet fortgick med lif och värme, detta lif mest
bestående i punkteringarnas raskhet jemte penningsummornas
snabba cirkulation, och denna värme hufvudsakligen
betecknad i de spelandes ansigten, som hos mången icke
var annat än ett flyktigt solskimmer öfver dödens
boningar eller en lyktgubbe öfver träskets djup. Men tyst var
det som den natt, hvilken slöt sin iskalla mantel kring
hufvudstaden, tyst som bronsnegern, hvilken red på den
glänsande bordstudsaren, som nu slog tolf, midnattens och
spökenas timme.
Den unge löjtnanten skred sakta från sin stol, grep
med högra handen krampaktigt genom kudevangen och
förstörde i ett enda ögonblick perukmakarens mästerstycke.
Han stod vid fönstret, undansköt den rikt målade
rullgardinen, lade sin panna emot fönsterrutan, liksom behöfde
han svalka dess brännande yta, men från hans läppar, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
