Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
HÄSTGAEDISTEN.
sina ögon på dem. På flyglarna flankera polisbetjenternas
lätta trupper, anförde af salig Hultberg, en undersätsig,
kraftfull kämpe, som på Skånes slättland skar sina första
lagrar. Genom denna väl utförda manöver, värdig kämparne
vid Narva, lyckas man fullborda planen att drifva dem åt
söder, som ämna sig till norr, och dem åt norr, som skola
gå till söder. I denna lyckliga träffning äro således
ingenting mindre än tvänne väderstreck räddade.
Men medan infanteriet sålunda framgår segrande och
svänger sig än åt höger, än åt venster, drifvande framför
sig män i bonjourer och jackor samt äfven sådana, som
hvarken ha det ena eller det andra, jemte en flock
amazoner i krithattar och bomullsschaletter, har hästgardet på
sjelfva torget icke mindre mödosamma och ärorika strider
att bestå. Hela östern och hela vestern, Blasieholmen och
Fredsgatan, välta mot detta ädla regemente det rysligaste
afskum af rabulister, som någonsin utknackat fönster i
fredliga hus. Det skulle leda oss långt ifrån ämnet att särskildt
upptaga hvarje detalj af striden utanför teaterhuset, der den
personliga tapperheten spelade hufvudrollen, en personlig
tapperhet så väl hos manskap som hästar, värdig Krakes
oförgätliga tider. Vi vilja derför inskränka oss till några
få drag af den krigiska taflan. Ej nog med att våra
häst-gardister hade att kämpa mot öppet våld, uppenbaradt i
den största motvilja å rabulisternas sida att lyda ens den
vänliga uppmaningen med flatsidan af sabeln; de försökte
äfven, dessa rabulister, att genom den skamligaste list gäcka
de tappres bemödanden, hvilket af följande lilla episod
inhemtas.
En civil herre, med verklig upprorsfysionomi och
korslagda armar, stod ensam i hörnet af torget och
Regeringsgatan och kastade utmanande blickar på det till höger och
venster kämpande gardet. En trupp hästgardister, som
genast fick order att antaga utmaningen, störtade i
sporrstreck emot honom, svängande sablarna, till och med med
fara för egna hufvuden, och ropande: »Skingra er, skingra
er!» I stället för att efterkomma en så lätt verkställbar
uppmaning, svarar han under ett hånlöje, så vidrigt, att det
knappast med ord beskrifvas kan: »Hvad för slag! Ska
jag skingra mej? A’ ni då rent af galna?» och sättande
dervid armarna i sidan, liksom ville han på trots imitera
ryttarne. Dessa ord, sagda till en kossack, skulle på ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
