Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästgardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IIÄSTGAEDISTKN.
155
mig, hvarför kastar hon sig i armarna på en annan?. . .
Derför att hon funnit att hon missräknat sig på mig. Jag
har sett i hennes ögon och läst kärlek . . . det gick som
jag ville.. . och jag har mött denna kärlek med köld.
Skulle hon vilja hämnas? Hämnas derigenom att hon tar
sig en man?. . . Godt. . . hon skall då bli olycklig . ..
förträffligt! . .. Men om hon blefve lycklig?. .. Jag hade då
förgäfves arbetat, förgäfves ansträngt mig att krossa mitt
eget hjerta, som i sjelfva verket ej är annat än en ram
kring hennes tjusande bild, förgäfves sträfvat (att från
simpel gardist komma upp till löjtnant, tillägger troligtvis
läsarinnan och vi också)... Dock, det får gå, domen är
afkunnad, och det må gå hur det vill, jag ser henne aldrig
mer . . . triumfatorn kysser ej gerna den fot, som en gång
släpat slafvens kedja framför hans segervagn . .. Det är
afgjordt . . . utslaget är afkunnadt.»
En svag knackning på dörren afbröt hans sjelfviska
prat, och strax derpå inträdde tvänne herrar med mvcket
allvarsamma ansigten, ur hvilka herrars breda syrtutfickor
långa pappersluntor framstucko. Löjtnanten stirrade på dem
och utropade med dundrande stämma:
»Hvad vill ni? Hvad är det för slag?»
»Åhå,» genmälde den ene, »det är inte något slag,
utan ett utslag, det der som herr löjtnanten vet.»
»Drag så långt vägen räcker!» skrek vår hjelte.
»Ja-ja,» svarade den andre, »det förstås, men inte
ensamma.»
»Spårhundar!» mumlade löjtnanten mellan tänderna.
»Inga personligheter, herr löjtnant!» inföllo herrarne,
som alltför väl hörde hvad han sade. Dock syntes de
ovanligt lugna, hvaraf man kunde sluta, att de voro vana
att hålla sig lika mycket till person som till sak.
»Hur stor är summan?»
»Femhundra riksdaler banko, utom ränta och
expenser.»
Vår hjelte bet sig i fingrarna, och samme man, som
år 1838 icke bäfvade för en hel hufvudstads befolkning,
kände sig nu nedslagen, förkrossad. Men så sägas också
bysättningsutslag vara den värsta åkomma på jorden, mot
hvilken ingen läkarkonst och intet apotek förslå. Som nu
vår hjelte ej hade någon späckad plånbok att gripa till,
så tog han skeden i vackra hand och presenterade ett helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
