Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOMAKARENS DOTTER. 169
— och hon såg Henriks rika, mörkbruna lockar sopa på
rutan, hans ena öra vid dörrspringan och i hans ögon några
tårar. Det var henne omöjligt att längre hålla sig på
fötterna — hon svigtade in i kammaren igen och nedsjönk,
med händerna öfver ansigtet, på den kattunsklädda soffan.
2.
Talgljusen brunno så klart i skomakarens lilla, men
tarfligt snygga våning, och den behagliga doften efter en
utbrunnen rökgubbe kämpade med den lika vanliga som
besvärliga läderlukten. Allt var så fejadt och putsadt,
cirkladt och renskuradt — allt vittnade om den mest
husmoderliga omsorg. Gästerna, till det mesta bestående af den
hederlige skomakarens embetsbröder, med deras hustrur och
barn, gjorde sina tvära, men hjertliga bugningar och
fot-skrapningar för värden och värdinnan samt för hvarandra.
Värdinnan, i ny, svart sidenklädning, ännu svartare i
de öfriga fruarnas ögon, och med en stor uppsatt barett
med vidt omkring spirande pionröda sidenband uti, myste
för innerligt sött och behagligt åt alla sidor, och »välkommen,
kusin 1» jagade oupphörligt öfver hennesläppar. Än fattade
hon i den blankskurade, som guld skinande kaffepannan
och blandade sin flåsande andedrägt med imman från den
bruna kaffestrålen; än viftade hon med den stora eau de
cologneluktande, hålsömmade näsduken, förde den till näsan,
liksom hade hon ett beständigt behof af att snyta sig;
än rusade hon ur rum i rum med ljussaxen för att snyta
ljusen, när långa, nedhängande vekar eller tjufvar ville
beröfva dem deras glans.
Värden, i något gammalmodig, blå frack med släta,
blanka knappar försedd och stöfvelkragarna utanpå de smala,
tätt åtsittande pantalongerna, skakade hjertligt sina vänners
händer, och »hur står det?» och »hur går det?» och »går
väl för sig» och »blir väl bättre» o. s. v. trillade ledigt
och naturligt, som ryska ärter, öfver hedersgubbarnas läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
