Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
SKOMAKARENS DOTTJCB.
Några yngre handlande och tvänne notarier, som bodde
i skomakarens hus, voro äfven inviterade och konverserade
lifligt med en flock unga damer, som slutit sig kring
klaveret, obligerande mamsell Katarina att spela och sjunga.
Mamsell Katarinas vackra gestalt omslöts af en splitter ny,
grönblommig nettelduksklädning, och pä hennes hvita,
bländande panna strålade en ferronnière med ljusgröna perlor.
Hon var ovilkorligt den skönaste af alla; men det hvälfde
sig i hennes ögon ej en ljusblå himmel af outsäglig sällhet
blott — det hvälfde sig äfven från hennes rosenfingrade
hand mot den, som en dag hade hopp att ega den, ett
vackert trevåningshus,
lika ograveradt som
egarinnan. Ej under
derför, att hon i dubbelt
hänseende tillbads och
afgudades af alla unga
karlar.
Dock fanns det en
person i sällskapet, som
icke blandade sig i deras
krets, hvilka öfverhöljde
den unga och rika
flickan med smicker
och kurtis. Det var
en ung man i fina,
svarta kläder, som
vanligtvis höll sig vid
dörren, talade med ingen
och tilltalades af ingen. Han syntes påtagligen generad,
visste ej rätt hvar han skulle göra af sina händer, än
tummade och drog han på frackslagen, än körde han de
fem fingrarna i kudevangen; men blicken var jemn och
stadig, liksom dess riktning ditåt der Katarina stod. En
ung, vacker karl, han må vara af hvilket stånd som helst,
undgår aldrig ett fruntimmers öga. Derför sneglade de
unga damerna rätt gerna på honom, som, oaktadt sina stora
och skarpa ögon, var blind för allt och för alla, utom för
en. Nu satte sig Katarina ned framför klaveret, och hennes
sköna stämma klingade så rent och intagande i den af folk
nästan öfverfulla salen. Mannen vid dörren, som icke var
någon annan än vår vän Henrik Sulgren, stod försänkt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
