Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skomakarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skomakarens dotter.
171
ljufva drömmar, då han oförmodadt kände en våldsam stöt
i sin nacke —- stöten kom från den hastigt uppslagna
dörren. Han vände sig om något förbluffad, men fick lika
hastigt öfver sin näsa ett slag af en inskjutande hatt, som
svängdes af herr löjtnant Nagelborste, hvilken med
detsamma inträdde i salen.
»Ber om förlåtelse, herr Sulgren!» sade löjtnanten
vårdslöst.
Herr Sulgren bet sig i läppen och såg arg ut.
»För fan, ni måtte väl ej bli stött af så litet!»
fortfor löjtnanten och fortsatte derefter sin väg in i salen.
Der blef nu en allmän uppståndelse. Fyra nigningar
komponerade och exeqverade på ögonblicket fru Snörlund,
ackompanjerad af hela det qvinliga sällskapet. Musiken
upphörde, och man samlades kring den unge, civilt klädde
krigaren, hvars mustascher sopade bort sömnlusten ur allas
ögon och hvars sporrar höggo till sig allas uppmärksamhet
och beundran.
»Tjenare, min goda fru! Glad, intressant, som vanligt. . .
Trefliga, glada rum. . . Tjenare, tjenare, herr ålderman I
Friskt med arbete, kan jag väl tro, alltid vid gladt och
trefligt humör... Ödmjuka tjenare, söta mamsell Katrin!
Charmant, agreabel, gudomlig! . . . För all del, fortsätt er
sublima sång... På min ära, den skulle jag ej vilja
förlora !»
Detta och dylikt strömmade så välljudande från herr
löjtnantens läppar. Nu dracks te, hvarefter en ung man,
som var Katarinas spelmästare, satte sig vid instrumentet och
spelade upp en angläs. Fru Snörlund, ledsagad af den
ypperlige löjtnanten, skred fram i dansen, både högtidlig,
ty banden i hennes barett invecklade sig understundom i
den lilla ljuskronan, och rörande, ty hennes vida
sidenklädning fläktade kring på alla de dansande paren. Hon
kunde knappt tala af förtjusning, utan flämtade, satte
hufvudet på sned och gjorde de behagligaste grimaser, under
det hennes ögon oupphörligt sneglade mellan löjtnanten och
Katarina, hvilken, förd af en svartfrackad notarie, sväfvade
eteriskt fram öfver golfvet.
»Herr löjtnant,» började slutligen fru Snörlund, »se
hur nätt Katarina dansar, och ändå har hon ej haft någon
dansmästare . . . Löjtnanten kan omöjligt tro så läraktig hon
är, löjtnanten kan aldrig föreställa sej, löjtnanten ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
