Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magister Wretbergs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
magister wretbellgs död.
203
efter honom stalldrängen, som skyndade till sin husbondes
hjelp, under hästarna, var för W. ett ögonblicks verk.
Derefter tog han sin med möda uppstigne vän under armen
och aflägsnade sig med honom.
»Det var fan till prest!» sade en garfvargesäll, som
stod några alnar derifrån och med förnöjelse i sitt ansigte
varit vittne både till ord- och kämpaleken; »en dylik
öron-bikt skulle göra min mästare tusan så godt.»
»Det skall kosta dig kappan,» röt baronen, i det han,
ursinnigt skärande tänderna, kraflade sig fram mellan
hästfötterna och torkade smutsen från sin uniform, »så sannt
jag är baron von P.!»
De begge presterna voro nu på Kungsholmsbron, och
vindarna, som krusande foro öfver Mälarens vågor,
bort-togo ljudet af den uppbragte aristokratens förbannelser.
Sex veckor derefter var midsommardagen. Flere
pro-merande syntes i Solnaskogen. Skiljande sig från alla
andra och fördjupande sig allt mer och mer i skogen,
vandrade arm i arm med långsamma steg tvänne prester.
Den ene var komminister Flodin i Clara och den andre
magister Wretberg. Den senares ansigte hade, sedan vi
sist sågo honom, undergått en synbar förändring; kinden
var dödsblek, blicken slocknande och medvetslöst irrande
från träd till träd.
»Önskar du ej hvila dig något litet?» frågade F. sin
följeslagare, den han mer släpade med sig än ledde.
»Jag hvila?... O, nog får jag hvila! ... Doktor H.
har befriat mig från min lärarebefattning; konsistorium
skall vältra det presterliga embetet från min skuldra. ..
och Gud ... jag hoppas det, jag vet det. . . skall snart lossa
stoftets tryckande börda från min själ...»
»Lugna dig, min vän, och låt ej förtviflan helt och
hållet nedslå din förr så kraftiga själ! Du har många
vänner, som skola göra allt för att rädda dig.»
»Vänner,» inföll W. hånskrattande, »vänner skola rädda
mig . . . från hvad?. . . Från straffet? . . . Från vanäran äfven?
Nej, känslan deraf far som ett glödgadt jern genom mitt
hjerta, i hvars redan förtorkade brunnar icke en igel en
gång skulle kunna släcka sin törst... Ha! . . . Vi äro vid
stället!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
