Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Magister Wretbergs död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
MAGISTEK WKETBEBGS DÖD.
De hade stannat vid ett träd, vid hvars fot några
blodfläckar visade sig. En olycklig hade dagen förut
derstädes skjutit sig.
»För all del, låt oss lemna detta ställe!» ropade F., i
det han sökte draga W. derifrån.
»Hvarför bäfva vid denna syn?» frågade W. med den
vansinniges lugn. »Några blodfläckar hafva i mina ögon
ingenting så fasaväckande.. . Men att midt i naturens
sköte, omgifven af fåglarnas sång och blommornas doft
och med den fria, blåa himmelen till vittne, beröfva sig
lifvet. .. han måste ha varit mycket olycklig .. . olyckligare
än jag. .. ty jag skulle ej ha mod dertill 1»
F. vände sig bort, ty hans ögon summo i tårar.
»Låt oss nu gå hem,» sade W., afbrytande den långa
tystnaden; »solen blickar redan sitt afsked till oss genom
den glesnade skogen . . . och vi måste vara hemma innan
de grå skuggorna från vestern öfverraska oss . .. Hu, jag
fryser, och ändå ha vi midsommardagen!»
De begåfvo sig på hemvägen utan att vidare vexla
några ord med hvarandra. När de stannade utanför
komministerhuset vid Clara Vestra Kyrkogata, der de begge
hade sitt hemvist, och magister W., som bodde på nedre
botten, satte nyckeln i sin kammardörr, tyckte sig F.
förmärka i sin väns ansigte ett ovanligt lugn, som gjorde att
han, efter att ha önskat W. en god natt, trodde sig, utan
att lemna rum för några farhågor, kunna aflägsna sig.
Knappt hade likväl F. bestigit tröskeln till sin kammare,
förrän W. skyndade efter honom uppför trappan och ropade
honom vid namn.
»Hör du, F.,» sade han, »du vet att jag i många år
umgåtts med dig och din familj; har du under denna tid
hos mig förmärkt något som kunnat misshaga dig och
således pä ett eller annat sätt beröfva dig den goda tanke
du möjligtvis kunde ega om mig?»
»Hvartill denna fråga?» frågade F. förvånad.
»Emedan om så vore, jag ville be dig vara öfvertygad,
att mina fel hafva sin rot mer i min olyckliga häftighet
än i mitt hjerta, som alltid varit öppet både för din och
andras vänskap.»
»Du mår ej väl,» genmälde F., i det han fattade hans
hand; »du måste dröja hos mig öfver natten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
