Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aktrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AKTRISEN.
213
I detsamma stod framför dem en högväxt gestalt med
yfviga polisonger och mustascher, draperad i rundskuren
kappa med breda sammetsfållar. En tjock guldkedja lyste
nedanom halsen. Flickan smög sig darrande ännu närmare
till magistern.
»Är det du, Laura?» frågade gestalten i
sammetskappan, oförskämdt blickande in i flickans ansigte.
Flickan teg; men T. kände, hur hennes krampaktigt
sammandragna hand brände.
»Hvem skulle ni kunna vara, min gode man?» yttrade
gestalten, i det han vände sig mot T.
»Denna flickas följeslagare,» svarade magistern.
»Ja, nog fan ser jag det... Hur är det, Laura, har
jag den äran att vara igenkänd eller inte?»
»Det tycks,» återtog T., »som vore herrns ankomst
icke efterlängtad, och i sådant fall torde det vara förnuftigast
att låta det unga fruntimret vara i fred.»
Gestalten i kappan utbrast i ett hånskratt och fattade
i den darrande flickan, som dervid uppgaf ett ångestrop.
Läsarinnan, som möjligtvis endast upptäcker en hjelte
i den som har sporrar och mustascher, beklagar kanske
redan på förhand den stackars magistern; men hur det var,
så hände sig likväl, att när magister T. grep tag i den
hand, som våldsamt vågat vidröra den arma flickan, krökte
sig den långa gestalten under svordomar till marken.
Slutligen befriad från det filosofiska skrufstädet, drog sig
sammetskappan tillbaka, raglade mot en grafsten, svor ånyo några
repriser och försvann sedan hastigt mellan träden.
Magistern förde sin dam till en bänk och satte sig bredvid
henne. Båda tego.
Det romantiska i äfventyret och det högtidligt dystra
i flickans sinnesförfattning, i förening med hennes skönhet
och förtroende till honom, framtrollade vidunderliga bilder
i magisterns hjerna. Han såg upp mot himlahvalfvet, der
halfmånen blänkte. Genast var han deruppe; men, finnande
snart rummet der för trångt, hoppade han öfver till en at
de närbelägna planeterna. Icke heller der trifdes han länge,
utan gjorde det ena saltomortalsprånget efter det andra från
den ena stjernan till den andra, och Gud vet hvar han
slutligen skulle ha stannat, om icke följande utrop från
flickans läppar i tid hejdat hans flygt:
»Herre min Gud, hvad kan klockan vara?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
